ESOTERISK TERMINOLOGI OCH SYMBOLIK

ALLMÄNT OM ESOTERISK TERMINOLOGI OCH SYMBOLIK

”Det hör med till den skenbart outrotliga mänskliga inbilskheten att alla (utan sokratiska insikten om egna totala okunnigheten) tror sig om att kunna begripa, förstå, tolka allt.”

Esoterisk terminologi

Livsokunniga som börjar studera esoteriken och tror sig om att kunna begripa “allt”, fordrar att detta totalt okända skall göras uppfattbart, vilket är omöjligt. För nya företeelser måste man konstruera ny terminologi. Beklagligtvis har de som försökt göra begripliga system av de esoteriska fakta, som undan för undan lämnats av planethierarkin, använt gamla missvisande beteckningar, som ytterligare försvårat esoteriska studiet. Visserligen har de esoteriska fakta, som efter år 1875 fått publiceras, meddelats genom lärjungar till planethierarkin, men på grund av bristen på västerländska beteckningar för de “nya” företeelserna (högre världar, högre höljen etc.) och oförmågan finna nya ord för dessa har den förfelade terminologin medfört begreppsförvirring.

Den esoteriska kunskapen – så alltigenom annorlunda den exoteriska – måste bemästras successivt. Först måste begreppen och principerna förstås. Är begreppen och principerna inte exakt definierade och överensstämmer inte dessa begrepp med verkligheten, så blir resultatet oklarhet och därmed också fiktionalism. Det är detta fel som funnits hos all hittillsvarande esoterisk litteratur. Läsaren har aldrig kunnat förvärva exakta grundbegrepp. Terminologin har varit alltigenom misslyckad, vilket också bidragit till begreppsförvirringen. Det är psykologiskt misstag att använda gamla utslitna beteckningar på nya obekanta företeelser, alldeles särskilt som dessa nya företeelser ligger utanför normalindividens möjlighet till erfarenhet (t.ex. beteckningen “andliga världen” för värld 45).

Europeiska språk saknar ord för överfysiska företeelser. När teosofin först framträdde med beskrivningar av dessa företeelser, blev följden att man måste söka finna nya ord för dem. Alfred P. Sinnett, som anförtroddes med denna uppgift i sitt arbete Esoteric Buddhism (De invigdes lära), blev hänvisad att i stor utsträckning överta urgamla sanskritord. Liksom teosofiska efterföljarna saknade han tydligen förmåga att finna lämpliga beteckningar (grekiska eller latinska, som vetenskapen betjänar sig av, när den skall ge namn åt sina upptäckter, eftersom hithörande ordstammar är välförstådda i västerlandet).

Helena P. Blavatsky försökte att i sitt arbete Secret Doctrine finna nya ord och använde även gamla symboliska beteckningar med beklagligt resultat, enär dessa var antingen meningslösa eller missvisande. De genom Blavatsky införda sanskritbeteckningarna är olämpliga av flera skäl. Även de betecknar företeelser som ligger utanför mänsklig erfarenhet, men de har använts av vedantister och yogafilosofer som ohjälpligt misstolkat dem. Dessa beteckningar har alltså mistat sin ursprungliga betydelse och därigenom blivit oanvändbara enär de medför begreppsförvirring. Det är minst sagt förbluffande, att teosoferna inte redan från början och inte heller senare insåg detta. Men det var väl oundvikligt, att esoteriken vid sitt första framträdande skulle vara insvept i österländsk dräkt. Dels hade Blavatsky erhållit sin utbildning i ett tibetanskt kloster. Dels var det 45-jag tillhörande planethierarkins andra departement (D.K.), som inspirerade Secret Doctrine, en tibetan, spränglärd kännare av hela den esoteriska litteraturen på senzar och sanskrit. I brist på västerländska termer fick de indiska tillgripas.

Det är beklagligt att också Alice A. Bailey – mottagare och överbringare av den esoteriska kunskap D.K. ville delge mänskligheten – genomgående använt en missvisande och i högsta grad otjänlig terminologi. Såsom gammal kristolog låg det närmast för henne (vilket väl också var avsikten), att vid val av beteckningar för esoteriska ideer använda sina gamla kristna betraktelsesätt. I hennes skrifter vimlar det av ord och talesätt från “nya testamentet”, så att de kristna känner igen sig och inte genast stöts bort av främmande terminologi. D.K. var således hänvisad till att utgå från de möjligheter till förståelse som förelåg. Han blev därför till mycket stor del nödgad att betjäna sig av dels förefintlig i stort sett otjänlig teosofisk terminologi, dels Patanjalis sanskrittermer, dels yogafilosofiska. D.K. beklagade också ofta den brist på ordförråd och terminologi, som omöjliggjorde en någotsånär adekvat meddelelse.

Yogafilosofins termer motsvarar i viss mån den terminologi som utformades i Atlantis och fortfarande används inom planethierarkin. Men dessa termer har naturligtvis blivit mer eller mindre missuppfattade av yogierna och därmed förvrängda, vilket medfört en beklaglig “idiotisering” av hela deras betraktelsesätt med dogmer, som blivit nästan outrotliga. Man kan endast varna västerlänningar för att låta sig vilseledas, vilket blir svårundvikligt om de såsom forskare fördjupar sig i yogalitteraturen. Det visar sig även i indisk filosofi att exakta, klart definierade begrepp är nödvändiga, om man vill komma till klarhet och exakt uppfattning av verkligheten. Antydningar är alltid kära för mystiker (emotionalister) men omöjliga för mentalister (till vilka kan räknas såväl de på civilisations- som humanitetsstadiet: lägre och högre mentala).

Mystikerna älskar det oklara. De älskar att uttrycka alla slags verkligheter med för andra obegripliga metaforer, som naturligtvis inte kan ordagrant återges utan måste omskrivas för att bli begripliga. Mentalisten däremot kräver klarhet i ett exakt utformat mentalsystem. Han kräver exakta begrepp, ty utan dessa finns ingen möjlighet till mental klarhet. Man kan inte vara nog exakt, när det gäller att tänka rätt, i överensstämmelse med verkligheten, att förvärva en ny världs- och livsåskådning. De flesta har dock mycket diffusa föreställningar just därför att mentalsystemet inte tillräckligt konkretiserats. Abstrakt tänkande måste utgå från ett konkret system för att bli riktigt. Även intuitionen måste ha en grund för uppfattning av verkligheten.

För individen på mentalstadiet är exakthet ett berättigat krav och nödvändigt, om man vill få en vetenskap och lyfta upp mänskligheten till mentaljag från emotionalstadiet, där “tro” utan verkligt begripande dominerar. Den outtydda symboliken urartar endast i nya trossystem.

“Nytt vin skall slås i nya läglar” är tydligen något esoteriker tycks ha lätt att glömma, svårt att lämna den gamla symboliken och beskriva verkligheten med vår tids terminologi. Det är denna hopblandning av helt olika betraktelsesätt som tycks vara ett specifikt missionärsdrag. Detta är detta misslyckade försök att behålla det gamla sentimentala eller dogmatiska och sammanfoga det med det nya exakta mentala, som åstadkommer en ohjälplig begreppsförvirring, särskilt hos alla slags bokstavsträlar.

Filosofins egentliga betydelse (“värde”) var att den lärde folk att tänka klart och exakt genom begreppsbestämning i den mån dylik var möjlig. Detta sker i ännu högre grad i esoteriken, när denna fått erforderlig terminologi och därmed fasta begrepp, något som tyvärr saknats i teosofin.

De flesta missvisande termerna i hittillsvarande framställningen av esoteriken beror på sammanblandningen av symboliska och vetenskapliga beteckningar. Det är en mental renlighetsåtgärd att utmönstra allt icke begrepps- och faktamässigt ur åtminstone all litteratur hörande till världs- och livsåskådning. Det får bli hylozoikens uppgift att utrensa alla symboliska uttryckssätt ur esoteriken – vilket är möjligt! – så att den blir ett exakt mentalsystem och logiskt oangriplig. Esoteriken måste utformas till exakt vetenskap och lösliga talesätt utmönstras. Ty sådan är den västerländska vetenskapliga och filosofiska mentaliteten med krav på matematisk exakthet. Det som inte kan infogas i det systemet, kan inte heller uppfattas av vare sig intellekt eller intuition, förblir ofattbart för människan även såsom kausaljag och saknar då berättigande. Ofattbara symboler tillhör femte och inte fjärde naturriket.

Lägre jag har att utveckla mentalmedvetenheten, och en av Pytagoras’ uppgifter var att nerdimensionera kunskapen till mental nivå, så att den kunde utformas till ett mentalsystem. Det blev således ingen symbolik utan en utformning av de exakta verklighetsbegreppen, nödvändiga såsom fundament för exakt verklighetsforskning för mänskligheten. Med hylozoiken eller andliga materialismen upphävde Pytagoras motsättningen mellan ande och materia och klargjorde, att ande är detsamma som materiens medvetenhet. Det var ett totalt nytt framställningssätt, som han inte kopierat från någon. Det var första gången kunskapen framställdes på detta sätt.

Esoterisk symbolik

Den esoteriska kunskapen är symbolisk och kommer alltid att förbli det, hela vägen upp genom alla riken. De äkta esoteriska symbolerna är abstraktioner från permanenta livsrelationerna. Eftersom alla lägre världar är nerdimensionerade kopior av högre, så återfinns i dem alla vissa genomgående analogier. Till vissa delar har denna symbolik kunnat bli exoterisk genom att fakta och vissa grundbegrepp fått publiceras. Men det publicerade är endast en ytterligt liten del.

Den esoteriska kunskapen har i exklusiva samfund meddelats de få, som ägt förutsättningarna. Sådana har funnits i alla tider inom alla folk. Symbolik och övrigt esoteriskt skrivsätt kan nämligen rätt tolkas endast av “invigda”. Varken skarpsinne eller djupsinne eller helgonets “patent på allvetenhet” räcker till att förstå. Det återstår för teologer, filosofer, mystiker, “vedantister” och kvasiockultister att lära sig inse detta.

Den esoteriska kunskap, som meddelades i de olika hemliga skolorna, tog sig nästan alltid omfattande litterära uttryck. För den händelse denna litteratur skulle falla i oinvigdas händer, blev kunskapen maskerad och därmed ofattbar för de “ovärdiga”, varmed avsågs dels alltför outvecklade, dels de som kunde missbruka kunskapens makt. Eftersom all kunskap misstolkas av alla på lägre nivåer än den, på vilken viss kunskap kan rätt förstås, var det (och kommer det också framdeles visa sig) nödvändigt att skydda de okunniga för ett vetande, som för dem enbart kunde bli skadligt eller fatalt.

Verklig kunskap ger nämligen makt och makten har alltid missbrukats av alla, som kunnat bruka den för egen del. Kunskap är för dem som för all framtid vigt sitt liv (de kan inte annat) för tjänande av mänskligheten, utvecklingen och enheten. Andra behöver den inte och de är också nöjda med vad teologi, filosofi och vetenskap tillhandahåller av fiktioner.

Exakta begrepp skyddades sålunda mot utomståendes begripande genom omsorgsfullt utarbetade symboler, ofta avsiktligt lätta att missta för verkliga fakta och skildrade händelser. Det säger sig självt, att denna symbolik utan erforderlig nyckel fortfarande förblivit esoterisk. Man kan säga att symboliken i detta fall var avsiktlig. Men detta gäller inte om den högre symboliken, utan denna beror på något helt annat: på fundamentala faktorn, att vi kan rätt förstå och bemästra endast det som vi redan förverkligat. De högre symbolerna blir aldrig uttolkade. Det vore omöjligt. Det behövs inte heller. Först när individen förverkligat vad han söker förstå och bemästrar, ger sig lösningen av sig själv. Lärjungen i högre rike får en vink om vad han bör förverkliga. När han lyckats därmed, inser han, att den kunskapen kunde uttryckas endast genom den symbolen. Högre kunskap är symbolisk och kan uttryckas endast genom symboler. Högre matematik är i detta fall upplysande.

Symbolerna var gemensamma för de olika graderna i de hemliga skolorna, men uttolkningen blev i varje högre grad en annan. Därtill måste utläggningen anpassas efter utvecklingsstadierna och de allmänt härskande verklighetsföreställningarna. Olikheterna i framställningen av kunskapen berodde på olika folks allmänna föreställningar i olika tider, på olika utvecklingsstadier. Man kunde t.ex. inte tala om atomer och molekyler, energier, utveckling etc. med folk, som omöjligt kunde begripa vad som menades därmed. Det var därför det tid efter annan inrättades nya ordnar, i vilka symbolerna framställdes annorlunda än tidigare. De invigda var i regel gamla esoteriker, som tillhört äldre ordnar och inte längre behövde magiska experiment för objektiv uppfattning. Det latenta vetandet från gamla inkarnationer möjliggjorde snabb förståelse.

Esoteriska symbolerna har alltid sjufaldig betydelse, är inte valda på måfå. De kan bland annat dölja vetandet för de oinvigda. De tvingar sökaren uppöva sin intuition. De kan sammanfatta kunskapen om solsystemet: geometriska figurer med färger och tal. Det hörde med till invigningsceremonierna att lära sig uppfatta dessa.

Man kanske kan förstå, hur hopplöst det är för en exoterist att söka tolka en esoterisk symbolisk skrift. Råkar dylika skrifter i oinvigdas händer, blir resultatet vidskepelse, ty naturligtvis förstår “de lärde” allting (annars vore de ju inte “lärde”), typiskt för okunnighetens och snusförnuftets suveränitet. Men vad har inte den teologiska fantasin gjort av dessa symboler? Man får tag på ett uttryck. Och genast tror sig alla veta vad det betyder. Det går så, när auktoriteterna är aningslösa om sin okunnighet och omdömeslösa nog att inte kunna inse den.

Symboliken är endast för dem som redan har kunskap om verkligheten, för dem som inte längre behöver begrepp för att förstå, för dem som nått högre mentalt stadium. Symbolerna innehåller kunskapen, maskerad på sådant sätt, att den inte kan förstås av andra än dem som kan förverkliga den. I och med att individen förvärvar ökad insikt och förståelse, får symbolen alltmer vidgat kunskapsinnehåll. “Symbolmetoden” är garanti för rätt bruk av kunskapen. Makten sträcker sig inte längre än förståelsen för symbolen.

De vanliga ordnarna tillät inte medlemskap i fler än en. Anledningen var att lärarna ville motverka begreppsförvirring på grund av olikheter i terminologi, symbolformulering etc. I gnostiken återfinner man alla dessa olika ordnars terminologi. Den hade inte en enhetligt utformad exklusiv symbolik, utan varje medlem hade rätt till egna symboliska talesätt. Största frihet rådde således i fråga om framställningssätt, även om man från början hade utgått från emotionalbetonade hermetiken och mentala hylozoiken. Man ville få till stånd en “universalorden”, i vilken alla slags symboler och symboliska talesätt kunde brukas och förstås av alla. Även sätten att framställa kunskapen blev individuella, så att envar kunde behandla ämnen efter eget skön. Det var detta som gjorde att läran kunde framställas i symbolisk form, populariseras, dramatiseras. Att det haft sina risker vittnar kristendomen om.

Vad folk aldrig förstått är, att alla religiösa urkunder är symboliska och kan rätt förstås endast av esoteriker. De fyra gnostiska evangelierna i nya testamentet är alltigenom symboliska. De skulle redogöra för de fem etapperna i människans medvetenhetsutveckling från första aspirationen på lärjungaskapet till förvärvet av essentialmedvetenheten. Gnostiska författarna av evangelierna försökte popularisera och i romanform dramatisera de gnostiska symbolerna, utan att förråda deras egentliga mening. Man måste erkänna, att de gestaltat symbolerna på ett sätt, som vittnar om högsta litterära konstnärskap. Tolkas dessa symboler bokstavligt, som hittills alltid skett, blir meningen även i bästa fall något snedvriden. Ingen esoteriker kritiserar religionen såsom religion utan endast vad som falskeligen utges för verklighet, oförmågan att tyda symboliken och den groteska bokstavsträldomen.

Indiska symboliken har genom mängden av uttydningsförsök urartat i kaotisk mytologi. Härtill ha bidragit indisk förkärlek för oväsentliga subtiliteter, begagnandet av samma termer för olika och olika termer för samma företeelser, dragandet av godtyckliga gränser mellan olika verkligheter och godtyckligt bruk av beteckningen omanifesterat. Hade de vid sina distinktioner använt de olika materieslagen, skulle på enklaste sätt klarhet och reda vunnits.

Symboliken har således visat sig psykologiskt olämplig i både öster- och västerland. Indierna släpper lös sin fantasi och envar gör sig sin egen idiologi. I västerlandet har symboliken medfört, att allting tas bokstavligt eller det individuella generaliseras eller det relativa absolutifieras eller det sakliga bagatelliseras, i varje fall oundvikligen misstolkas. Det är totalt förfelat att blanda samman beteckningar, termer, talesätt, åskådningar, uppfattningar tillhörande österländska och västerländska esoteriken. Österlänningen är symbolist och mystiker, västerlänningen vetenskapare med krav på fakta och exakta begrepp (klarhet framför allt). Mystikern njuter av det oklara, diffusa, känslobetonade, poetiska, som tillåter fantasiutsvävningar ut i “oändligheten”. Hylozoikern kräver ett motsägelselöst, ovederläggligt, allt förklarande, logiskt, exakt faktasystem.

Det är gamla symbolikens mångtydighet som resulterat i otalet sekter, tvister och tolkningar. I sak blir denna mångtydighet detsamma som att säga ett och mena ett annat. Och därmed är missförstånd oundvikliga. Den nya esoteriska litteraturen har i stor utsträckning övertagit de gamla vilseledande symbolerna, vilket inte berott på okunnighet utan på författarnas oförmåga att finna nya, i möjligaste mån exakta termer för överfysiska företeelser.

Sedan man numera sänkt anspråken på förståelse under minimum, har symbolikens oklarhet i begreppshänseende naturligtvis medfört, att charlataner, mystagoger och allsköns narrprofeter vuxit upp som svampar ur marken. Äntligen ett givande näringsfång. Imponerande på enfalden genom mystiska antydningar om överlägsna insikter i hemliga visheten och allehanda fuffens med andningsövningar, speglar, pendlar, kristallkulor, formler, ceremonier, spåkonster, utbreder de sina vidskepligheter, envar efter egen ofelbar metod, med tron på underverk, trolleri, genombrott av naturlagar, ingripande av “höga andar” (mot klingande valuta) i egoistiska angelägenheter, undervisning i hur man tillgodogör sig “överjagets” krafter och annat nonsens. Deras försök till uttolkning av gamla symboler vittnar om deras brist på verklig insikt. Skulle de vid sina försök komma i kontakt med emotional-mentala övermedvetenhetens outforskade krafter (i stånd till åtskilligt som är ägnat att förvilla och bedra) blir resultatet värst för den inbilska nyfikenhet, som alltid tror sig utvald och aldrig låter sig varnas från att likt “dårar rusa in där vise aktar sig för inträde”. Naturligtvis finns ännu ej upptäckta naturlagar med outforskade naturkrafter. Men okunnigheten blir alltid deras offer. All oklarhet har visat sig underlätta mystagogers bedrägligheter. Den alltmer utbredda vidskepelsen och allt allvarligare allmänna desorienteringen har klargjort behovet av ett orubbligt konkret mentalsystem.

Hylozoiken – en lättfattlig terminologi utan symbolik

Det är meningslöst att ge människorna kunskap som de inte kan fatta och inte använda rätt. Och det har genomgående varit felet med esoteriska författarna. Begrepp och symboler har utan urskillning blandats om varandra. Symbolspråket är de invigdas, inte de oinvigdas språk. Symboler hör inte hemma i ett exoteriskt arbete om esoteriken.

Vad som förefaller minst sagt egendomligt är, att nästan alla traditionella beteckningarna är olämpliga, hela gamla terminologin i nedärvda esoteriska kunskapen direkt missvisande och vilseledande. Dessa vilseledande beteckningar har naturligtvis misstolkats av oinvigda, vilket ofta haft katastrofala följder. Redan från första början av esoterikens publicering yrkade K.H. (Pytagoras) på nödvändigheten av att fastställa en esoterisk terminologi. De försök, som gjordes av Helena P. Blavatsky, Alfred P. Sinnett, Annie Besant, byggde mestadels på antingen sanskrittermer eller gamla teologiska och kan betraktas såsom i stort sett misslyckade.

Man måste medge att det var teosofins eget fel att den råkade i vanrykte. Den kunskap, som tillhandahölls sökarna, gavs en sådan form, att det hela verkade avskräckande. Skriver författaren så, att inte ens de lärde förstår vad som avses, avfärdas det hela summariskt. De begrepp som används måste vara klart definierade. De måste ansluta sig till västerländskt språk och vetenskapligt uttryckssätt. Vill man ge människorna kunskap måste det ske så att de kan begripa. Istället blev det en vidunderlig blandning av symboliska talesätt och obegriplig terminologi med redan misstolkade sanskritord.

Man kan med skäl undra, varför inte de olika världarna, olika höljena, olika slagen av medvetenheter och energier, kan få en vetenskaplig behandling och befrias från dessa obegripliga, olämpliga och missvisande beteckningar de erhållit i gångna tiders religiösa, mystiska, ockulta, vediska litteratur. Varför slösa en oerhörd mängd energi på alla symboliska talesätt på alla språk och av vad slags författare? Varför inte “slå nytt vin i nya läglar”? Alltsammans kan göras ofantligt enkelt.

Det är högeligen önskvärt att i västerländsk framställning av hylozoiken finna så exakt formulerad terminologi som möjligt. En dylik befriar från beroendet av gamla obrukbara, förlegade, förfelade termer, talesätt och oklar symbolik. Den som förstått varom fråga är, kan också med egna ord återge verklighets- och tankeinnehållet och avstå från det av mental lättja präglade sättet att citera de gamle (= de invigda) och därmed pråla med sin lärdom. Som en filosofilärare sade: “Här citerar vi inte utan tänker själva.” Det utgör också ett led av befrielse från lättrogenhetens beroende av föregivna auktoriteter. För självständigheten är det ett oavvisligt krav att inte apa efter eller säga efter ifråga om väsentligheter. Det åligger alla, som kan, att skaffa sig en självständig uppfattning. Men därtill hör att lära sig skilja på vad man kan förstå och vad man bara tror sig förstå, vilket senare är fallet med de flesta.

Det räcker fullständigt med enbart matematiska beteckningar på sådana företeelser, som ligger utom varje möjlighet till mänsklig uppfattning. Därmed klargörs att “detta är ofattbart”. Man vet då genast var en företeelse hör hemma i kosmos eller solsystemet eller planeten. Det får man ej veta på annat sätt. Det är meningslöst att hitta på en massa obegripliga (vanligtvis missvisande) ord för detta ofattbara. Matematiska beteckningssättet reducerar terminologin till ett minimum och är det enda i verklig mening internationella. Där det alldeles saknas, blir det förr eller senare kaos. Matematiska beteckningar möjliggör en exakthet som eljest ej kan erhållas.

Laurencys strävan har varit att definitivt utmönstra alla symboler och oklara beteckningar och införa en enkel, lättfattlig, sparsam terminologi. Eftersom den pytagoreiska hylozoiken möjliggör en matematisk indelning av de olika materieslagen och världarna har denna utväg anlitats. En terminologi med obegripliga, mer eller mindre misslyckade, för att inte säga vilseledande eller genom okunnighetens språkbruk idiotiserade, benämningar på okända slag av världar, materier, energier, medvetenheter etc. är meningslös och medför nästan alltid begreppsförvirring. Även lockas mänskliga inbillningen att tro sig begripa saken, eftersom beteckningen ju måste ha någon betydelse.

Det har visserligen från esoteriskt håll rests vissa betänkligheter mot att alltför strängt använda exakta (matematiska) beteckningar på företeelserna i människans höljen. Medvetenhetsslagen har en tendens att “flyta över” angivna gränser på ett sätt, som inte kan fixeras annat än i varje individuellt fall. Inte desto mindre är dessa beteckningar av värde såsom generellt giltiga anvisningar.

Esoteriska världsåskådningen i Laurencys De vises sten (utgiven år 1950) tillkom dels för att rätta den otillräckliga och delvis missvisande framställningen hos diverse teosofer och andra ockultister, dels för att införa en brukbar västerländsk terminologi, dels för att särskilt framhäva de tre verklighetsaspekterna. Den som blivit väl förtrogen med ockult litteratur, skall finna att hylozoiska terminologin (matematiska beteckningssättet inräknat) är enklast möjliga, exaktaste och enhetligaste och förebygger begreppsförvirring. Hylozoiken befriar oss från österländska symboliken som hade till uppgift att uppöva “intuitionen”. Hylozoikern förvärvar kausalintuitionen via perspektiv- och systemtänkande och essentialintuitionen genom kollektivmedvetenhet via telepatin. Otal symboliska missvisande talesätt kan därmed utmönstras.

Henry T. Laurency:

– De vises sten

– Livskunskap Ett

– Livskunskap Två

– Livskunskap Tre

– Livskunskap Fyra

– Livskunskap Fem

– Människans väg, www.laurency.com

ÄLDRE ESOTERISK TERMINOLOGI

”Till bildning hör att veta ords rätta betydelse och inte använda ord förrän man konstaterat denna”

Termer för materien och solsystemets världar (43–49)

Form är materiens sätt att vara till. Redan atomen har form. Det ligger därför nära till för subjektivisterna att kalla materieaspekten för form eller appearance (sken). “Sinnevärlden” är subjektivisternas beteckning på fysiska världen (49).

De fyra mänskliga världarna (fysisk-synliga, 49:5-7, fysisk-eteriska, 49:1-4, emotionala, 48, mentala, 47) kallas “formernas världar”, emedan materien i dessa världar bildar mer eller mindre bestående former. I de högre världarna upplöses formerna samtidigt med verkningarna och yttrar sig som snabbt upplösta färg- och ljudfenomen.

När det i esoteriken talas om “subjektiva världar”, menas därmed antingen att dessa världar är osynliga för normala människan i fysiska världen, och alltså gör sig förnimbara endast i hennes subjektiva medvetenhet, eller avses de materiella världarnas medvetenhetsaspekt (världarna liksom allt annat i verkligheten består av de tre aspekterna).

Inom esoteriken har man omväxlande använt orden “materia” och “substans”: “materia” kallades materien i förstatriadens världar (47:4–49:7) och “substans” materien i andratriadens världar (45:4–47:1). Ordet “substans” har således ingen annan betydelse än “materia av högre slag”, en som man tycker onödig termförbistring, eftersom det alldeles räcker med förklaringen en gång för alla, att materien är fullständigt olika i de olika världarna. Det säger mera. I esoteriken kallas materien även för “ljus” och energin för “ljud”.

Människans världar (47=mentala, 48=emotionala och 49=fysiska) kallades av de gamle för “illusionens världar”, emedan livsuppfattningen i dessa måste bli illusiv. Även beteckningen “att leva i skenet” förekom. “Illusion” betydde livsokunnighet. Ingen esoteriker kunde kalla materien för “illusion”, vilket filosofiska subjektivisterna gör. “Maya” eller “den stora illusionen” betyder helt enkelt, att individen utan esoterisk kunskap oundvikligen tar fysiska världen, senare emotionalvärlden, senare mentalvärlden, allteftersom inkarnationshöljena upplöses (förstajagets världar) för enda existerande verkligheter.

Dessa världar (fysiska, emotionala och mentala världarna) saknar alltså inte realitet, existens, utan de förleder individen att anse dem som enda verkligheten, då de endast är till för förstajagets medvetenhetsutveckling i världarna 47–49, möjliggör för jaget att aktivera hithörande slag av medvetenheter. Det är totalt fel att kalla dem illusioner. Det kan individen göra när han i femte naturriket förvärvat höljen i detta rikes världar (45, 46) och identifierat sig med dessa höljens medvetenheter. Då behöver han inte längre lägre världars höljen och då kan det missvisande uttrycket i viss mån vara berättigat eller i varje fall förstås.

I gamla esoteriken förekommer uttrycket “slöjor”. Därmed avses de materieslag (atomslag eller även molekylarslag) individen inte själv kan konstatera, förrän han förvärvat objektiv medvetenhet i dessa.

Essentialmedvetenheten (46), lägsta kollektivmedvetenhet, har fått många beteckningar: “kärlek”, “visdom”, “Christos”, “enhet”. Annie Besant kallade värld 46 först “rational”, sedan “pure reason” (rent förnuft), slutligen “intuitional”. “Buddhi” var rishiernas namn på 46-världen. Betydelsen av ordet buddhi har dock i yogafilosofin gått förlorad. Gnostikerna kallade 46-världen eller hithörande medvetenhet för “Christos”. Att “ha ingått i Christos” betydde att ha förvärvat 46-medvetenheten.

Superessentialmedvetenheten (45) har kallats “atma”, “nirvana”, “anden” eller “viljan”. “Nirvana” har flerfaldig betydelse. Ordet har ansetts beteckna medvetenhetens utslocknande eller övermedvetna världen (närmast motsvarande kausalvärlden, 47:1-3). Rishierna avsåg med “nirvana” värld 45. När teosofer säger att “nirvana” och “atma” i Indien har samma betydelse, är detta misstag. Indierna vet ej, vad dessa ord motsvarar i verkligheten. Det är misslyckat att som Besant kalla värld 45 för “andliga världen”, eftersom “andlig” har många olika betydelser och följden måste bli oklarhet och begreppsförvirring.

Att kalla värld 44 för “monadiska världen” är totalt förfelat och visar, att Besant aldrig förstod vad som menas med monad. Detsamma gällde för övrigt om Helena P. Blavatsky, hos vilken ordet “monad” förekommer i många olika sammanhang utom det enda rätta.

Det är olämpligt att som Besant kalla värld 43 för “gudomliga världen”, enär alla världarna är gudomliga och alldeles särskilt de 42 allt högre världarna.

Termer för människan (förstajaget)

Egendomligt nog har man i esoteriska litteraturen aldrig lämnat någon förnuftig förklaring på uratomen–monaden–individen–jaget. Den söker man förgäves. Det talas om “personligheten” och “individen” (eller egot) och “monaden”, alltigenom missvisande beteckningar på de tre triaderna, men jagatomen omnämns ej. Följden har också blivit en allmän oklarhet i det avseende som är det mest fundamentala (“innersta hemligheten”).

Monaden är en uratom. Det var Pytagoras som först använde beteckningen “monad”. Han menade därmed minsta möjliga del av urmaterien och minsta fasta punkt för individuell medvetenhet, själva urjaget, individen. Pytagoras “monad” var ett mysterium tills Demokritos kom med sin atomteori. “Minsta tänkbara del av ett ämne” var den första primitiva definitionen (tänkbarheten var då inte särskilt stor). Platon, som den kausalist han var, menade på sitt symboliska språk med “monader” mentalatomer med kausalideer (platonska ideer innehållande hela begreppssystem).

Ordet “monad” fanns alltså i litteraturen. När Blavatsky sökte efter ord, tog hon de ord som fanns, obekymrad om deras ursprungliga, egentliga betydelse. Och därmed började den hejdlösa teosofiska begreppsförvirringen. Teosoferna insåg aldrig vad Pytagoras menade med “monad”. “Monad” blev snart ett annat ord för atom av något slag. Senare ändrade Besant detta och gav ordet “monad” en fixerad betydelse, som även Bailey godtog, nämligen tredjetriaden. Ordet “monad” betyder odelbar enhet. Och så skall det användas om något som består av tre enheter! D.K. lät saken bero, trots att han beklagade den missvisande beteckningen. Det var inte hans sak att ändra vedertagen terminologi.

Beteckningarna “personligheten och individen” använde Henry S. Olcott första gången för att förklara reinkarnationen för allmänheten. Med “personligheten” avsågs inkarnationshöljena (triad-, mental-, emotional- och eterhöljena), som formas och upplöses. Med “individen” avsågs i människoriket permanenta kausalhöljet (47:1-3), som använder inkarnationshöljena för sin utveckling. Man skilde mellan “personlighet” och “individualitet” som om dessa två vore olika individer, i stället för att klargöra, att man med “personlighet” avsåg jaget i sina inkarnationshöljen och med “individualitet” jaget i kausalhöljet efter inkarnationens avslutning. Man gjorde aldrig klart, att jaget är en uratom (monad) i en förstatriad både i sina inkarnationshöljen och i kausalhöljet, att “personligheten” är jaget i förstatriaden i ett särskilt triadhölje (en mindre del av kausalhöljet som inkarnerar) och att “individualiteten” var samma jag som återvänt till sitt stora kausalhölje.

När fler fakta blev kända och det klart framgick att solsystemet har sju atomvärldar (43–49), måste man ge närmare förklaring på jagets tillvaro i värld 46 etc., sedan det lämnat kausalhöljet att upplösas. Besant döpte då om “individen” till “egot” och beslöt att kalla förstatriaden för “de tre permanenta atomerna”. Andratriaden kallades “andliga triaden” och tredjetriaden kallades alltså “monaden”, en term som även använts för 44-medvetenheten.

Gnostikerna kallade förstatriaden för “kropp” (enär materieaspekten dominerar), andratriaden för “själ” (medvetenhetsaspekten) och tredjetriaden för “ande” (rörelseaspekten). Även andra beteckningar förekom: för andratriaden “Christos”, “sonen”, “Augoeides”, “Adonai” och för tredjetriaden “fadern”, “store timmermannen” etc. Esseerna, som misstolkat det mesta i babyloniska tempelarkiven och kaldeiska kabbalan och även lyckats uppsnappa något från av planethierarkin stiftade esoteriska ordnar, övertog namnet Adonai för att därmed beteckna sin stamgud, blodtörstiga elementalen Jehova (Jahve), vars namn ej fick uttalas.

Människan är således en monad i en förstatriad i ett kausalhölje (47:1-3). Förstatriaden består av en mentalmolekyl (47:4), en emotionalatom (48:1) och en fysisk atom (49:1). Så länge människan, alltså människomonaden, är centrad i någon av förstatriadens enheter kallas hon enligt hylozoiken för ett förstajag, en lämpligare beteckning på de fem inkarnationshöljen teosoferna kallar “personligheten”. Förstajaget är vad de äkta gnostikerna (teurgerna) kallade för “tröskelns väktare” (Dweller on the threshold), varmed särskilt betonades att förstajaget är hindret för monaden (fången i illusioner och fiktioner) att nå andrajaget. Förstajaget kallar Bailey än “the Personality”, än “the Dweller on the Threshold”.

Människan verkar inom och skaffar sig erfarenheter i världarna 47–49, som alltså är förstajagets världar. Sedan människan inte har mer att lära i förstajagets världar, dvs. sedan monaden fullt ut aktiverat alla människans medvetenhetsslag som hör till förstatriaden (47:4–49:7) överflyttar monaden till andratriaden och fortsätter som ett andrajag (monaden centrad i andratriaden; 45:4, 46:1 och 47:1) sin evolution i femte naturrikets världar (45–46). Andrajaget är bästa beteckningen på vad teosoferna kallar “egot”.

Slutligen, när även andratriadens medvetenhetsslag aktiverats till fullo, överflyttar monaden till tredjetriaden och fortsätter som ett tredjejag (monaden centrad i tredjetriaden; 43:4, 44:1 och 45:1) till sjätte naturrikets världar (43–44). Förstajaget, andrajaget och tredjejaget är alltså samma monad, individ i olika triader. Triadkedjan bildar liksom en medvetenhetskedja, vilken förbinder lägsta triadens fysiska atom (49:1) med en manifestalatom (43:1), och kan liknas vid en stege, uppför vilken monaden får klättra från värld 49 till värld 43. Triadernas tre enheter bildar de nio spolarna i denna stege. Denna evolutions- och expansionsprocess i de tre triaderna tar många eoner (en eon är 4,32 miljarder år) i anspråk.

Triadkedjan är förklaringen på symboliska talesätten “ande–materia” och “materien är lägsta slag av ande och ande högsta slag av materia”. Motsättningen avser väsentliga skillnaden mellan förstatriaden (materia) och tredjetriaden (ande). Gnostikerna kallade triadkedjan för “apostoliska successionen”.

Alldenstund beteckningen “monad” fått olika betydelser i ockulta sekterna, betonas särskilt, att med “monad” avsåg Pytagoras (beteckningens upphovsman) uratomen (odelbara uratomen) och att denna är den ursprungliga och enda riktiga innebörden. I hylozoiken betyder “monad” fortfarande uratom och inte något hölje för uratomen. Eftersom termen monad använts i många olika sammanhang, är det önskvärt att i varje särskilt fall ange vad som menas, exempelvis: mineralmonad, växtmonad, djurmonad, människomonad, vilka samtliga är evolutionsmonader.

Termer för vikarierande andrajaget (Augoeides) respektive tredjejaget (Protogonos)

Augoeides (46- eller 45-jag) och Protogonos (44- eller 43-jag) tillhör devaevolutionen men samarbetar med planethierarkin. Liksom Augoeides är förstajagets (människomonadens i förstatriaden) “skyddsängel”, övervakare och ställföreträdande andrajag, så är Protogonos motsvarande för andrajaget (monaden i andratriaden). Liksom Augoeides tjänstgör som förbindelselänk mellan första- och andratriaden, så förbinder Protogonos andra- och tredjetriaden. Beteckningarna Augoeides och Protogonos användes av Pytagoras och senare även av gnostikerna.

Augoeides förekommer i ockulta litteraturen och även i romanlitteraturen under många olika beteckningar och alltid i oklara sammanhang, oftast felaktiga. Augoeides har bland andra fått beteckningarna agnishvatta, manasa-deva, asura, elds-dhyani, eldens son, nirmanakaya, sinnets son (son of mind), solgud, solängel, solpitri, adonai. Bailey kallar människans vikarierande andrajag Augoeides än “the Angel”, än “the Ego”, än “Solar Angel”, än “Angel of the Presence”. Somliga rosenkreuzare begagnade för Augoeides det bekvämare namnet adonai, eftersom namnet Augoeides var endast för de invigda. Naturligtvis ha dessa olika benämningar verkat förvillande.

Att Augoeides är människans verkliga “kausaljag”, tills hon själv kan bli kausaljag, har i ockulta litteraturen medfört en tydligen mycket svårbotad begreppsförvirring. Han framställes som vårt egentliga jag, varmed man får den groteska uppfattningen, att människan består av två eller, ifall också Protogonos omnämnes, tre olika individer.

Augoeides är alltså inte människans andrajag utan tjänstgör som vikarie för andrajaget, tills individen själv kan överta hans funktioner, vilket sker, när monaden överflyttar från första- till andratriaden. Detta klargjordes inte i äldre litteraturen, utan han framställdes såsom “människans högre jag”. Man kunde ej förklara, att det rörde sig om två olika individer och att större kausalhöljet (“själen”) och mindre triadhöljet (“personligheten”) under fysiska inkarnationen inte var samma hölje. Såväl Emersons “översjäl” som Freuds “överjag” är således exempel på det slags uttryck de tillgriper, som saknar kunskap om verkligheten.

Att Augoeides kallas “människans själ” har ytterligare bidragit till förvirringen. Det är kausalhöljet som är människans själ, oberoende av om det är en gåva av Augoeides eller ett av monaden såsom andrajag själv format kausalhölje. För att kunna förklara, hur detta kausalhölje kunde vid inkarnationen delas i två delar (större kausalhöljet kvarstannande i kausalvärlden och inkarnerande triadhöljet) uppfann man legenden om “tvillingsjälarna”, som naturligtvis som vanligt idiotiserades och gav upphov till mest beklagansvärda förvillelser. (Människan på jakt efter sin tvillingsjäl hos motsatta könet och dylika galenskaper.)

Augoeides är den “sanningens ande” Christos talade om. Vad Christos ordagrant sade, visste de gnostiska legendförfattarna hundra år efteråt mycket litet om. De använde gnostikernas allmänna, “populära” uttryckssätt med total förvanskning av gnostiska symbolerna. Att Augoeides skulle leda lärjungarna (som var invigda) till sanningen, var uttryck för gnostiska insikten, att först när emotionala hängivenhetens behov av dyrkan eliminerats, kan Augoeides hjälpa på ett mer effektivt sätt. När Christos enligt gnostiska legenden sade om barnen, att deras änglar alltid såg gud faders ansikte, avsåg han därmed augoeiderna, ville antyda deras existens och faktum att de räknas såsom tillhörande planethierarkin. Först i vår tid har esoterikerna haft möjlighet att närmare klargöra augoeidernas egentliga uppgift.

I indiernas Bhagavadgita, ursprungligen från Atlantis och senare omarbetad, skildras mötet mellan Augoeides (guden Krishna) och hans skyddsling (fursten Arjuna), “fursten” betecknande en individ på lärjungastadiet. Diktens författare, en “rishi” i Atlantis, utförde därvid flera motiv. Dels ville han hänvisa människan till hennes egen personliga gud i övermedvetenheten. Dels ville han uppodla högre emotionalmedvetenheten, “mystiken”. Dels ville han påverka de inaktiva till målmedveten aktivitet.

På emotionalstadiet behöver de flesta något högre väsen att vända sig till, att få dyrka. Det är först på mentalstadiet människan kan börja förvärva subjektiv kausalmedvetenhet och identifiera sig med sitt kausalväsen (sin “själ”) och Augoeides som kausaljagets vikarie, tills hon själv blivit kausaljag. Det blir en individuell fråga, om hon uppfattar Augoeides såsom sitt eget kausalväsen eller som en annan individ.

“Den fängslade Prometevs”, bekant från grekiska berättelsen med samma namn, symboliserade förstajaget (monaden inkapslad i förstatriaden). Han befrias av Herakles (Augoeides i andratriaden).

”Tystnadens röst” är symboliska uttrycket för det faktum att “inspiration” från Augoeides kan uppfattas av den som kan avkoppla sin uppmärksamhet (eller rentav sin medvetenhet) från det fysiska, emotionala och mentala. Företeelserna i dessa världar har upphört att kunna vidare intressera. “Tystnaden” är symboliska uttrycket för den mentala stillhet, som inträder, när människan befriat sig från den strävan, som likt en slavpiska driver henne att jaga efter alla okunnighetens chimärer. I den stillheten kan humanisten (47:5) bli delaktig av kausalintuitionens uppenbarelse. Tystnadens röst är “själens röst”, intuitionen från övermedvetna kausalmedvetenheten. De stora mystikerna har på sitt språk sagt detsamma om hithörande erfarenheter. Esoterikern har möjlighet att förklara processen i dess materiella verklighet.

Protogonos och med honom sammanhängande företeelser har i de olika kunskapsordnarna (som vanligt) fått olika beteckningar. Så kallades hos gnostikerna tredjetriadens submanifestalatoms medvetenhet (44:1) “anden” och manifestalmedvetenheten (43:4) för “gud” eller “fadern”. D.K. (en av Christos’ lärjungar i Palestina) har använt beteckningen “Närvarons ängel” på Augoeides och “Närvaron” på Protogonos, därmed erinrande om Christos’ uttalande om dem som “alltid skåda min faders anlete”.

“Själ”

“Själ” och “ande” var hylozoiska talesätt, som båda betydde medvetenhet i största allmänhet. Med vanlig naivitet trodde sedan exoteristerna, att “alltings själ” betydde samma slag av själ eller medvetenhet. Stenens, växtens, djurens, människans själ likställdes.

Beteckningen “själ” hade hos de gamle olika betydelser. Därmed kunde avses förstajaget eller andrajaget, kausalhöljet eller Augoeides, aktiva kausaljaget eller andratriaden. Vad som avsågs i varje enskilt fall framgick av sammanhanget, ofattbart för oinvigda.

Begreppsförvirring har också vållats av esoteriska författare, som med beteckningen “själ” menat ända till fem olika företeelser utan angivande i varje särskilt fall av vad som avsetts: jaget i triadhöljet, kausalhöljet, kausalmedvetenheten, Augoeides, andratriaden (som kallats enbart “triaden”, trots att det i verkligheten finns tre triader), alldeles frånsett sådana fadäser som “emotionala själen” och “mentala själen”, varmed avsetts människans medvetenhet i dessa höljen. För monaden–jaget har endast pytagoreerna haft särskild beteckning. Alla andra esoteriska skolor har använt termen “själ” även i denna betydelse liksom i flera andra.

Annie Besant bestämde för sitt indiska teosofsamfund, att man med “själen” skulle avse kausalhöljet eller “egot”. I Alice A. Baileys skrifter används beteckningen “själ” i fem olika betydelser: medvetenhetsaspekten i allmänhet, andratriaden, Augoeides, kausalhöljets medvetenhet och monaden–jaget i triadhöljet.

Somliga säger att själen är allvetande, allsmäktig, lever i evigt nu, förutser framtiden etc. Ibland sägs, att “själen inkarnerar för att göra erfarenheter”, att “själen begår misstaget att identifiera sig med sina inkarnationshöljen” etc. En esoterisk författare kallar inkarnerande triadhöljet för “mänskliga själen” och större kausalhöljet ibland “själen”, ibland “översjälen”. Bokstavligt tagna är dessa påståenden idel orimligheter.

Somliga uttrycker sig alltid i absolutifieringar, som måste medföra orimligheter och motsägelser. Den som vill vara exakt strävar istället att relativera, att ange under vilka betingelser gjorda påståenden är giltiga. Ju mer man vet och ju mer exakt i sina uttryckssätt man vill vara för att undvika misstolkningar, desto noggrannare är man att ange begränsande betingelser. Det är därför i hög grad önskvärt, att ordet “själ” ersätts med just vad som i varje särskilt fall menas med “själ”: antingen kausalhöljets medvetenhet eller essentialhöljets medvetenhet eller andratriadens medvetenhet eller devavikarien (Augoeides). Alltför ofta svävar man i okunnighet om vilket slags medvetenhet som avses och huruvida den avsedda medvetenheten ligger inom individens förefintliga möjligheter i människoriket. I stället för lösliga talet om allvetenhet borde man få veta vad det är fråga om för slag av medvetenhet, vad det är för världsmedvetenhet (46, 45, 44 etc.) som avses.

Själen är inte allvetande. Allvetande är inte ens ett 43-jag, vars “allvetenhet” inskränker sig till solsystemet. Kausalhöljets kollektivmedvetenhet vet vad den lärt genom otalet inkarnationer. Den vet, att det inte finns någon död, eftersom den upplevt sina inkarnationer. Den vet, att den en gång kommer att dö, då höljet upplöses och jaget överflyttar till 46-världen. Själen (Augoeides) är inte allsmäktig. Han förmår inte mer än ett 46-jag. Han är visserligen en makt i världarna 47–49 men därför inte allmakt.

Själen lever inte i ett evigt nu. Augoeides har visserligen obruten medvetenhetskontinuitet och detsamma är fallet med kausalhöljet. Men jaget i kausalhöljet är medvetet endast i sina lägre höljen och sover, när dessa inkarnationshöljen upplösts, ifall det inte förvärvat självmedvetenhet i kausalhöljet.

I och med att kunskapen har fått bli exoterisk, är gamla beteckningen “själ” således olämplig och bör ersättas med en exaktare, om man inte vill vålla begreppsförvirring.

“Ande”

Ordet “ande” missbrukas av livsokunnigheten lika ofta som det används. I hylozoiken (andliga materialismen) menas med “ande” detsamma som materiens medvetenhet. De gamle använde beteckningen ande–materia för att ange motsättningen högre–lägre: högre och lägre slag av världar, högre och lägre slag av medvetenhet, högre och lägre slag av energi. De högre kallades “ande”, de lägre “materia”, därför att i de högre medvetenhetsaspekten dominerade, i de lägre materieaspekten. Man kan även och kanske bäst uttrycka saken så, att i människans världar (47–49) förefaller materieaspekten vara den väsentliga, i femte naturrikets världar (45 och 46) medvetenhetsaspekten och i sjätte naturrikets världar (43 och 44) viljeaspekten (energin).

Gnostikerna (de äkta) indelade människan i ande, själ och kropp. Med “ande” avsågs tredjetriaden, med “själ” andratriaden, med “kropp” förstatriaden. I gamla kunskapsordnar använde man symbolerna “ande” också för 1–3 och “materia” för 4–7 i ett sjutal, alldeles oavsett vilka världar det var tal om.

I religionsfilosofin talas om ande-materia. Ofta är anden ljuset och det goda, materien mörkret och det onda. I teosofernas i stort sett misslyckade terminologi jämställs “ande” med “monad” och avses därmed tredjetriaden. Annie Besant kallade värld 45 (nirvana) för “andevärlden”.

Många ockultister menar att “själen” (andratriaden) är dödlig men “anden” (tredjetriaden) odödlig. Inga höljen är emellertid permanenta.

“Gud”

Även i esoteriska litteraturen förekommer beteckningen “gud”. Därmed menas då mest utvecklade monaden i varje kollektivväsen (samling monader med gemensamhetsmedvetenhet) i alla högre världar; den monad som har till uppgift att organisera funktionsarbetet i manifestationsprocesserna för samtliga i detta kollektiv. “Gud” avser också hela den kosmiska organisationen med de sju allt högre gudomsrikena.

För esoterikern är “gud” symbolen för allvetenhet, allmakt och personifierad lag, för högre naturriken, för kosmiska totalmedvetenheten eller för Lagen. Gud är ingen person utan en kollektivitet, som har till uppgift att övervaka allt och även gör det effektivt.

Följande beteckningar är ursprungligen gnostiska. “Gud är ande” = lägsta materien för enhetskollektivitet är essentialmaterien. “Själens förening med gud” = buddhismens “ingå i nirvana” = monadens centrande i tredjetriaden.

Grunden till fiktionen om “guds bud” är livslagarna. Grunden till fiktionen om “guds löften” är den goda såddens goda skörd. Grunden till fiktionen om “guds vrede” och “guds straffande rättfärdighet” är den dåliga såddens dåliga skörd. Grunden för fiktionen om “guds ledning” är möjligheten till kontakt med vår egen övermedvetenhet.

“Guds rike” är femte naturriket. “Löftets land” är essentialvärlden (46). “Älska gud över allting” betydde att bli så fylld med känsla av livsgemenskap, att man av alla krafter inriktar sig på självförverkligandet. Det väsentliga är därvid inte att själv nå målet utan att leva för att tjäna utvecklingen, mänskligheten och allt levande, statt på väg mot samma slutmål. “Ingen är god utom gud allena.” Inget är gott, söndrat från enheten. Endast i enheten kan vi rätt förstå betydelsen av det som vi i vår okunnighet kallar gott och ont, och dess uppgift för vår utveckling.

“Gud är kärlek”. Detta är en urgammal truism, som teologerna lyckats fördärva med sin försoningsdogmatik. Vi är alla delägare i kosmiska totalmedvetenheten, och den som förvärvat medveten kollektivmedvetenhet är därmed “ett med allt”, ett jag med alla andra jag (monader, uratomer).

Planethierarkin, åtminstone de medlemmar därav som tillhör departement 1, 3, 5, 7, undviker att begagna ordet “gud”, därför att det blivit så missbrukat till idiotisering i alla historiska religionsformer, utom förstås buddhismen. Att de som arbetar i departementen 2, 4, 6 använder beteckningen beror på, att de människor, som har höljen tillhörande dessa departement, av rent känslomässiga skäl finner stöd och hjälp i och har ett behov av personlig hängivenhet och dyrkan. Essentialjag gör det alltså som en eftergift åt förefintlig sentimentalitet. Den uppenbara risken består i alltid oundvikliga tron, att en gudomlig person kan påverkas genom böner och godtyckligt befria från följderna av allsköns överträdelser av de godtyckliga lagar han kungjort. Inte förrän mänskligheten insett det absurda i tron på möjligheten av upphävandet av natur- och livslagar, insett att gudarna uppnått gudomsstadiet genom absolut felfri tillämpning av den alla lagar omfattande universallagen, har den uppnått sunda förnuftets utvecklingsstadium. Sålänge gudsbegreppet blir till en fetisch, som befäster tron på godtycke och tillgodoser egoismen, sålänge kommer religionerna att överbjuda varandra i gudomliga favörer.

Termer för kollektivväsen

I esoteriska litteraturen förekommer ofta beteckningen “Universal Mind”, präglad av Besant och senare övertagen av Bailey. Den fick liksom så många andra teosofiska termer aldrig sin exakta definition och kom alltså att betyda kollektivmedvetenheten hos snart sagt vilken värld som helst: kausalvärlden, 46-världen, 43-världen. Eftersom världarna 43–45 är gemensamma för alla planeterna i solsystemet men otillgängliga för kausaljag och essentialjag (46), alldeles frånsett att det är meningslöst att tala om “universum” i solsystemet, så hade en exakt uppgift varit högst av nöden. “Mind” är det mest oklara av alla engelska ord och alltså oanvändbart om man vill vara exakt, men i högsta grad lämpligt om man inte behöver veta vad man talar om. Beteckningen har följaktligen blivit mycket omtyckt och i teosofiska litteraturen använts på än den ena än den andra av högre världar.

I teosofiska litteraturen förekommer även uttrycket “Planetary Logos”, som kan betyda planetregeringen eller planethärskaren eller den kollektivitet av kosmiska jag, som har planeten som verksamhetsfält. Detta kollektivväsen i tredje gudomsriket (andra kosmiska riket), världarna 29–35, har format planeten och övervakar manifestationsprocesserna i denna. Ett dylikt kollektivväsen behöver ingalunda alltid bestå av samma individer, utan nya inträder när förutvarande övergår till högre riken.

Termen “Planetary Logos” kan även avse ett gemensamhetshölje för planetregeringens individer i världarna 29–35. Den kan avse planetariska gemensamhetsmedvetenheten, i vilken alla monader i planeten har sin yttersta kollektivmedvetenhet.

Ibland talas det om något visst “chakra” i “planetlogos”. Dess “hjärtchakra” är planethierarkin.

“Planetary consciousness” och “Heavenly Men” (“himmelska människorna”) är beteckningar för kollektiva 45-medvetenheten.

Beteckningarna “Solar Logos” och “the Grand Man of the Heavens” har flera olika betydelser. De kan betyda full solsystemmedvetenhet (43) eller solsystemregeringen eller solsystemhärskaren.

Shamballa är teosofernas beteckning på vår planetregering.

Ytterligare termer

Som alla symboliska uttryck har ordet “död” flera olika betydelser. Det kan avse upplösning av höljen eller triader. Det kan avse förintelsen av allsköns idiologier och fiktioner. Gnostikerna talade om två dödar: den första och andra döden. Med första döden avsågs inkarnationshöljenas upplösning och monadens överflyttning till andratriaden. Med andra döden menade man antingen kausalhöljets upplösning efter monadens förvärv av och överflyttning till essentialhöljet eller monadens centrande i tredjetriaden med eventuell upplösning av andratriaden. “Död” betydde även förlust av jagidentitet på grund av förlorad medvetenhetskontinuitet. Eftersom denna gick förlorad vid inkarnationshöljenas upplösning och jaget inte ägde kausal medvetenhet, kunde individen inte veta något om sina föregående liv.

I esoteriska litteraturen talas det om jagmedvetenheten såsom “ögat som ser”, “allseende ögat” etc., symboliska talesätt för monadmedvetenheten i de högre världarna, där det inte längre göres någon skillnad mellan subjektiv och objektiv medvetenhet utan alla lägre slag av medvetenhet ingår i jagmedvetenheten.

“Vägen”, som det skrivs om i esoteriska litteraturen, kännetecknas av automatiska aktiveringen av de sju huvudcentra i aggregathöljena. De tre lägsta är fullt aktiva hos alla, så att egentliga vägen börjar med aktiveringen av hjärtcentrum genom hängivet tjänande av mänskligheten och utvecklingen.

”Akasha” är enligt planethierarkin värld 44 (submanifestala eller paranirvana), inte värld 48. “Akasha” använde Blavatsky för snart sagt vilken värld som helst. Vilket kollektivminne Steiner stannat vid och kallat “akashakrönikan” är ovisst, enär mycket tyder på att han ibland förväxlat minnena i tredje och fjärde nerifrån räknat (alltså 48:4 och 5). “Akashakrönikan” är för övrigt en mycket olycklig beteckning, närmast hämtad från Eliphas Levis alkemistiska terminologi.

De gamle menade med “astral” den fysiska etervärlden. Hos Blavatsky fick det betyda allt överfysiskt. Det användes i alla sammanhang: astralmonad, astralego, astralljus etc. Blavatsky, som inte bekymrade sig om terminologi, tog ordet från Eliphas Levi, som lät det avse alla slag av överfysisk materia och energi, ibland rent av “anima mundi” (världssjälen). Hennes lärjunge William Q. Judge blev alldeles förvillad och sammanblandade fysisk etervärld (49:2-4) och emotionalvärld (48:2-7) till ett enda sammelsurium. Att högre slag av materier är självlysande i sina världar berättigar inte att kalla dessa för astralljus. Enär hon inte fick tala om flera högre världar, så fick det då bli “astralvärlden” som beteckning på samtliga. Och “astralljuset” blev termen för alla högre slag av både materier och energier. Den beteckningen kan alltså inte vidare användas av dem, som vet vad de talar om.

Man kan i brist på bättre terminologi tala om tre olika slag av intuition: kausal intuition avseende materieaspekten i rum och tid; essential intuition beträffande medvetenhetsaspekten; superessential intuition för energiaspekten, viljeaspekten, samtidigt en syntes av alla tre aspekterna. Intuition är alltså en förmåga hos individerna i femte naturriket. Vanligen har emellertid beteckningen “intuition” använts på kausalmedvetenheten och essentialmedvetenheten.

I detta sammanhang må nämnas, att spiritualisternas tal om “andar i astralvärlden” betyder människor, som lever vidare i sitt emotionalhölje. De är så långt ifrån “allvetande”, att de är mindre omdömesgilla än de var i det fysiska. De är ingalunda “odödliga”.

Henry T. Laurency:

– Kunskapen om verkligheten

– De vises sten

– Livskunskap Ett

– Livskunskap Tre

– Människans väg, www.laurency.com

ÄLDRE ESOTERISK SYMBOLIK

”Från mörker led mig till ljus, från det overkliga till det verkliga, från död till odödlighet.”

Treenighet, tre triader, tre aspekter

Treenigheten är en beteckning, som förekommer i många olika sammanhang och ofta medför begreppsförvirring: t.ex. de tre verklighetsaspekterna (energi, medvetenhet, materia); de tre triaderna; triadernas triplicitet; de tre huvuddepartementen (1–3).

Treenigheten – fadern, sonen och den helige ande – är en gnostisk symbol, som teologerna aldrig lyckats tyda. Det rör sig nämligen om medvetenheten i de tre triaderna. I gnostiska symboliken avsågs med “fadern”, “den store timmermannen”, tredjetriaden och världarna 43–45, med “sonen”, “christos”, andratriaden och världarna 45–47; och med “modern”, Maya eller “helige ande”, förstatriaden (innesluten i kausalhöljet) och världarna 47–49. Med fadern, den store timmermannen, betecknades även speciellt värld 43 med hithörande världsmedvetenhet och med sonen, christos’ värld 46, som även kallades “guds rike”, “himmelriket” och “de heligas samfund”. Människan (sonen) kunde bli andrajag efter erfarenheterna som förstajag och senare med hjälp från planethierarkin. Modern föder sonen: i förstatriaden förvärvar jaget möjlighet att bli ett andrajag och i andratriaden att bli ett tredjejag.

Förstatriaden svarar mot indiernas Brahma, andratriaden mot Vishnu och tredjetriaden mot Shiva.

Denna symbolik avsåg även de tre aspekterna. Fadern var viljan, sonen medvetenheten, helige ande materien. Symbolen “materien” avsåg lägsta världen. Även gnostikernas symbol “ande, själ och kropp” avsåg de tre triaderna. Bara den upplysningen borde räcka för att klargöra hur omöjligt det var för de kvasignostiker, som utformade kristna dogmsystemet, att ge dessa termer riktig definition. Det hela blev ett enda sammelsurium.

Några av de gnostiker, som i Alexandria författade de legender, vilka utvaldes till nya testamentets evangelier, tillhörde judiska rasen. De använde med förkärlek gammaltestamentliga talesätt vid författandet och utnyttjade förefintliga profetior för att på naturligt sätt anknyta till hos judarna härskande föreställningssätt, möjligen i avsikt att vinna proselyter i judiska folket. Planethärskaren fick beteckningen “konungen av Jerusalem”. Med uttrycket “gå upp till Jerusalem” avsågs monadens utnyttjande av triadkedjan för att nå andra- och slutligen tredjetriaden.

Till förebyggande av begreppsförvirring påpekas, att i esoteriska litteraturen de tre triaderna ofta kallas “de tre aspekterna”. Eftersom de tre verklighetsaspekterna (i alla världar) är materia, medvetenhet och rörelse (energi, vilja), torde särskilt och eftertryckligt betonas, att det är fråga om två helt olika företeelser. Förväxlingen är så mycket mer närliggande som det för de tre triaderna mest utmärkande avser just förhållandet till de tre verklighetsaspekterna: förstatriadens materieaspekt, andratriadens medvetenhetsaspekt, tredjetriadens rörelseaspekt. Detsamma gäller beteckningen “treenighet”, som också förekommer i båda sammanhangen.

Ande, själ, kropp

Beteckningarna “ande, själ, kropp” är symboler, som alltid med flera betydelser. De kan avse de tre aspekterna: rörelse-, medvetenhets- och materieaspekterna. De kan, som hos gnostikerna, avse de tre triaderna, varvid med “ande” menas tredjetriaden, med “själ” andratriaden och med “kropp” förstatriaden.

Blavatsky säger i Isis (vol. 2, s. 362) att människans “ande allena är odödlig, själen varken evig eller gudomlig”. Det är dylika lösliga uttryckssätt, som alltid skadat esoteriken. Med “ande” avsåg esoteriska författarna tredjetriaden och med “själ” andratriaden. Ingen triad är odödlig, evig eller mer gudomlig än de båda andra. Monaden i triaderna allena är odödlig. Tar man emellertid hänsyn till de första författarnas enorma svårigheter vid utformningen av läran, att deras psykologiskt nödvändiga absolutifieringar bör tas relativt etc., att symboliska beteckningar nästan var oundvikliga, så måste också bedömningen mildras därefter.

Med det gamla symboliska uttrycket “förening av ande och materia” avsågs direkt förbindelse mellan första- och tredjetriaden, varvid andratriaden upplöses. Monaden hade förvärvat allvetenhet och allmakt i solsystemets sju atomvärldar (43–49). 43-jaget kunde konstatera sju dimensioner (nio om linje och yta räknas för sig) även i värld 49, att värld 43 genomtränger alla lägre världar.

I atlantidernas symboliska berättelse (av judarna funna i babyloniska tempelarkiven) avsågs med “Salomo” människomonaden och med “templet” kausalhöljet. Gnostiska talesättet om “den helige andes tempel” som människans boning var anknytning till denna legend.

Den gamla formuleringen “materien är lägsta form av ande och ande högsta form av materia” blir begriplig, när man får veta, att materieaspektens betydelse ökar med varje lägre värld och medvetenhetens blir allt större med varje högre värld. Detta ifråga om urgamla talet ande–materia.

Med symbolen “andens nedstigande i materien” menades inkarnationsprocessen (“allting kommer från högre världar”); även hela involveringsprocessen, i vilken uratomerna involveras till allt mer sammansatta atomslag.

Evangeliernas symboliska innebörd

De fyra gnostiska evangelierna i nya testamentet är alltigenom symboliska. De skulle redogöra för de fem etapperna i människans medvetenhetsutveckling från första aspirationen på lärjungaskapet till förvärvet av essentialmedvetenheten.

Födelsen i krubban symboliserar första etappen. Den betecknar den fattiga, nakna själens uppvaknande. Det blir “större glädje i himmelen” över denne ende, som bestämt sig för tillspetsade målmedvetenhetens självförverkligande (självet = christos), än över de nittionio rättfärdiga, som klandrar denne ende för allt han gör, för att han inte gör det annorlunda. Födelsen betecknar inträdet i femte naturriket, förvärvet av medvetenhet i essentialvärldens (enhetsvärlden, gnostikernas christosvärld, hinduernas buddhi) lägsta molekylarslag (46:7). För individen betyder det närmast upplevelse av något dittills oåtkomligt i hans egen övermedvetenhet.

Dopet och frestelsen i öknen symboliserar andra etappen, befrielsen från emotionala illusioner och mentala fiktioner med samtidiga förvärvet av medvetenhet i näst lägsta essentiala molekylarslaget (46:6). Frestelsen är stor för den som därmed får visshet om och även i övrigt bekräftelse på en gentemot andra människor suverän syn på tillvaron, och detta kan bli andligt högmod och självförhävelse. Individen blir genom sitt ofantliga kunskapsförvärv klart medveten om sin ojämförligt överlägsna insikt och förmåga. Frestelsen blir stor att vilja använda denna kapacitet, visa sin makt för att bevisa sin auktoritet, ge eftertryck åt sitt budskap, tvinga människorna lyssna till förkunnelsen. Frestelsen är alltid stor att önska nå resultat på annat sätt än med de gamla, alltför välkända, resultatlösa upplysningssätten. Detta är med rätta otillåtet. Varje individ måste själv väcka sig själv, själv börja söka, själv finna sanningen. Sanningar från andra, sanningar som individen ej kan tillgodogöra sig eller kanske inte ens kan begripa eller förstå, är föga bättre än vidskepelser, blir endast till förargelse eller hinder. Detta att vilja tvinga någon att göra det goda är utslag av ännu resterande egoism och okunnighet.

Transfigurationen eller “förklaringen” symboliserar tredje etappen, monadens fulla förvärv av kausalmedvetenheten såsom kausaljag. Den utgör bekräftelsen på att individen själv förvärvat objektiv intuition i kausalvärlden (eller Platons idévärld) och subjektiv medvetenhet i essentialvärldens tre lägsta molekylarslag (46:5-7).

När individen avlägger det slutprov som gör honom till kausaljag, når också de fysisk- eteriska, emotionala och mentala höljena sin fulländning. “De tre apostlarna” på förklaringsberget är symboler för dessa tre höljen.

Korsfästelsen på Golgata och uppståndelsen symboliserar fjärde etappen, jagets överflyttning från första- till andratriaden, vilket innebär förvärvet av full essentialmedvetenhet och slutskördandet av all resterande dålig sådd i människoriket.

När gnostikerna talade om “uppståndelsen” gällde det inte en viss person utan alla. Vi är alla odödliga och återföds till fysiskt liv tills vi lärt oss allt som kan läras i fjärde naturriket. Gnostikerna använde “uppståndelse” även i andra betydelser. Uttrycket “uppståndelsens väg” användes i fråga om triadkedjan.

Himmelsfärden symboliserar femte etappen, som innebär essentialjagets (46) i en senare inkarnation förvärv av ett superessentialhölje (45) och erövring av full medvetenhet i superessentialvärlden (nirvana, atma). “Himmelsfärden” såsom symbol antyder att individen inte vidare behöver inkarnera. Det är symboliska avskedet från fjärde naturriket.

Ännu har ingen teolog ens anat, ännu mindre kunnat begripa dessa symbolers innebörd. Vad har teologerna gjort av denna symbolik? “Reningen”, som avsåg att visa hur lärjungen undan för undan lämnar det lägre för det högre, de lägre intressena för allt högre intressen i värld efter värld, gjorde de till celibat och vegetarism i bästa fall, och detta i fysiska världen istället för förvärv av emotional älsklighet, mental insikt, kausal intuition.

Korset och korsfästelsens symbol

Korset såsom symbol har många betydelser. I kaldeernas esoteriska astrologi avbildades himmelscirkelns tolv zodiakkonstellationer (från jorden iakttagbara under dygnets 24 timmar) såsom tre kors med helt olika betydelser; de tre triadernas kors. I största allmänhet kan sägas, att ju mer individen utvecklas, desto mer kan han tillgodogöra sig av alla zodiakenergierna, som strömmar genom hans höljen.

I esoteriska astrologin har de tre korsen sin motsvarighet i de tre triaderna. Lägsta korset (förstatriaden) utgörs av Tvillingarna, Jungfrun, Skytten och Fiskarna. Det kallades även Svastikan. Mellankorset (andratriadens) bildas av Oxen, Lejonet, Skorpionen och Vattumannen. Högsta korset (tredjetriadens) består av Väduren, Kräftan, Vågen och Stenbocken. Betydelsen framgår av att först i dessa triader kan angivna energier uppfattas, förstås och bemästras. Sedermera kom hos gnostikerna de tre korsen att avse mänskligheten, planethierarkin och planetregeringen.

Författarna av evangeliesymbolerna gjorde av dessa tre kors en berättelse om korsen på Golgata med tre individer på olika utvecklingsstadier (fjärde, femte och sjätte naturriket), en symbolik som ännu inte kan rätt förstås.

Ordet ”korsfästelse” har i esoteriska symboliken en trefaldig betydelse. Dels betydde det inkarnation i allmänhet (de ”fyra ekrarna på tillvarons evigt välvande hjul” var de fyra inkarnationshöljena), dels den inkarnation under vilken jaget blir essentialjag, dels själva processen vid jagets överflyttning från första- till andratriaden, varvid kausalhöljet, som dittills omslutit förstatriaden, upplöses. Även uttrycken ”fallen i synd” och ”utdriven ur paradiset” avsåg inkarnation.

Symbolen “Christos”

Ordet Christos fanns i egyptiska ordet krst (mumien som lades i graven). I grekiskan blev det till Christos, den invigde, symboliserande den “uppståndelse till nytt liv” som förvärvet av essential medvetenhet innebar. I största allmänhet kan sägas att med “Christos” avses förmedlande länken mellan det högsta och det lägsta i kosmiska, systemiska eller planetariska evolutionen.

I gnostiken var beteckningen ”Christos” symbol för tre helt olika företeelser: “den personlige Christos”, “den planetariske Christos” och “den kosmiske Christos”. Med “den personlige Christos” avsågs det 43-jag som är chef för planethierarkins andra departement (undervisningsdepartementet). Med den “planetariske Christos” avsågs andrajaget eller essentialmedvetenheten eller 46-medvetenheten i dess mellanställning mellan 45- och 47- medvetenheten.

Gnostikerna kallade Christos (andratriaden) för medlaren mellan gud (tredjetriaden) och människan (förstatriaden).

“Christos” betyder femte naturriket. Att ingå i detta rike kallades “uppståndelsen från de döda”, frihet från reinkarnationen. “De döda” var beteckningen på mänskligheten. “Frälsning genom Christos” är inträde i essentialvärlden (Christos-världen), enhetsvärlden. “Den som är i Christos är en ny skapelse” betyder esoteriskt: den som förvärvat ett essentialhölje (46), har inträtt i ett högre rike.

Symbolen “Fadern”

Esoteriska symbolen “guds son” var beteckningen på alla i femte naturriket. De som tillhörde sjätte riket kallades “fadern”. Detta naturligtvis endast i esoteriska gnostikerorden, vars symboler förvanskats till vilseledande, livsfientliga teologiska dogmer.

Enligt legenden skulle Christos ha sagt: “Jag och fadern är ett”, liksom “Den som ser mig, han ser fadern”, ty han var fader, alltså ett tredjejag (hans monad var centrad i tredjetriaden).

I gnostiken kallas alltså tredjetriaden för fadern, andratriaden för sonen och förstatriaden för modern eller “den helige ande”. Den som blivit 43-jag, har monaden centrad i tredjetriaden och är suverän däri. Han kan därför säga, om han vill uttrycka sig symboliskt, att han är “ett med fadern”. Detta innebär också, att han har fri tillgång till planetregeringen. Men han är icke jämställd med planethärskaren, som tillhör tredje gudomsriket (29–35).

“Ingen kommer till fadern annat än genom mig.” Ingen når sjätte naturriket (fadern) annat än genom femte naturriket (sonen). Ingen når gudomsstadiet annat än genom femte naturriket (sonen). Ingen når gudomsstadiet annat än genom enhetsstadiet, gudomliga kärleken. Monaden i förstatriaden kan inte nå tredjetriaden annat än genom andratriaden.

Symboliken i Jeshu liv

De gnostiska författarna av evangelieromanerna menade med Betlehem fysiska världen. Det är i fysiska världen individen förvärvar alla egenskaper och förmågor och till slut full både subjektiv och objektiv kausal medvetenhet. Förr inträdde han därmed i femte naturriket. Numera har planethierarkin lämnat kausalvärlden och överflyttat till essentialvärlden, varför enhetsmedvetenhet (46) måste förvärvas för inträde.

De tolv apostlarnas namn var gnostikernas beteckningar på de tolv zodiaktecknen. Fiskarnas konstellation kallades Judas. Man var fullt beredd på att Christos skulle “förrådas” i den epoken, vilket kristna kyrkan också gjort.

Symbolen av de tre korsen på Golgata betydde “frälsaren” = planetregeringen, “den botfärdige rövaren” = planethierarkin, “den obotfärdige” = mänskligheten, även jaget i inkarnationshöljena. De tre korsen på Golgata avser bland mycket annat de tre världarna 45, 47, 49.

Uttrycket “Förlåten i templet rämnade” var typiskt för friheten i det sätt på vilket evangelieromanernas författare använde gnostiska symboler. Symbolen har flerfaldig betydelse. Den kan betyda den Isis’ slöja som individen måste lyfta för att bli kausaljag. Den kan betyda inträdet i planethierarkin eller i planetregeringen. Den kan betyda monadens överflyttning från första- till andra- eller senare tredjetriaden, från ett rike till ett annat.

“Kvinnan vid graven”: Christos förblivande hos mänskligheten. “Lärjungarna på vägen till Emmaus”: Christos hos planethierarkin. “De tolv lärjungarna i övre rummet, där Judas var närvarande”: Christos’ tillgång till planetregeringen.

Den rike ynglingen

Ett exempel på hur verkligheten vanställts i nya testamentets evangelier utgör den gnostiska legenden om “den rike ynglingen”, som frågade Christos om betingelserna för “evigt liv” och som “gick bedrövad bort”, sedan han fått veta detta, att man skänker bort allt man har.

Detta är en symbolisk skildring av ett kausaljag, som inte kunde besluta sig för att bli ett essentialjag, emedan han inte ville “offra sin rikedom”. Det innebar ett alltför stort offer. Överflyttningen från första- till andratriaden medför upplösning av allt det som kausaljaget äger, hans gamla kausalhölje med alla dess egenskaper och förmågor han förvärvat i människoriket, dess allvetenhet om mänskliga världarna och om allt skeende i det förflutna, dess “allmakt” i dessa världar, allt detta som är sammanfattningen av utvecklingen genom de fyra lägsta naturrikena. Allt detta måste han offra för att kunna förvärva brukbart essentialhölje (embryot fanns förut) och kunna definitivt centra monaden i andratriadens essentialatom. Offret medför ett förintande av det som för jaget varit verkligheten och livet och därmed ett skenbart utplånande av jagmedvetenheten. Essentialjaget inträder i något som synes vara tomma intet, och allt som finns kvar av gamla medvetenheten är endast självidentiteten (jag är jag). Det skall vara den hemskaste upplevelsen under hela evolutionen.

Märk väl, att detta måste göras innan man övertygat sig om vad man får i stället. Det finns inget svårare val i hela evolutionen och många tvekar under flera inkarnationer inför det steget, att gå genom “nålsögat”, tills de genom essentialjag blivit övertygade om att vinsten av gemensamhetens vetande är ojämförligt större än förlusten. De återfinner i detta vetande även sitt eget som synes gått förlorat. De inser då som först att “offret” var skenbart, att ingenting som varit kan förloras, att allt som varit av livsvärde förblir individens och allas gemensamma egendom. Man återfinner i klotminnet inte endast allt vad man varit (jaget återfinner även i sin andratriads mentalatom allt sitt gamla kausalhöljes innehåll) utan blir ett större jag med alla i samma och lägre riken. Uttrycket “evigt liv” var gnostikernas symboliska (och för oinvigda givetvis ofattbara) beteckning på livet i planethierarkin, befrielsen från reinkarnationstvånget.

De kristna högtidernas symboliska innebörd

De kristna högtiderna anknyter till skeendet i evangelierna och är alltså även de symboler för de fem etapperna på lärjungens väg från fjärde till femte naturriket. Detta faktum har aldrig gått upp för de kristna, därför att de utgår ifrån sin tro att evangelierna beskriver historiska händelser. De vet inte, att Christos visserligen är en historisk företeelse men att hans liv i Palestina åren 105–72 före vår tidräkning, som ju börjar med vad man misstagit för Kristi födelseår, inte var sådant som det skildras i nya testamentet.

Advent och julen var symboler för första etappen i lärjungaskapet. “Advent” betecknade hos gnostikerna “vilsegångne sonens återvändande till fadershuset”, monadens uppvaknande i kausalhöljet. Julen symboliserade christosbarnets födelse i individen. Julen betecknar inte en viss människas födelse. I själva verket föddes Jeshu i mars månad (solen i fiskarnas zodiakkonstellation) år 105 fvt.

“I dag är oss frälsaren född.” Varje individ hos vilken christosbarnet blivit fött är en frälsare för sig själv och skall en gång bli det för andra på lägre utvecklingsstadier. Vi lär andra på två sätt. Vi kan visserligen inte bibringa förståelse för sådant, som ligger över andras utvecklingsnivå. Men vi kan meddela förut okända fakta. Och vi kan hos dem, som har vetandet latent, väcka detta till liv genom att sätta dem i kontakt med vad de vetat förut. Avses därmed förutvarande esoteriska kunskap, används talesättet: öppna slutna dörren till verkligheten.

Påsken var avsedd att symbolisera kausaljagets övergång från kausalvärlden till essentialvärlden, dess uppgående i planethierarkins lägsta kollektivitet, dess inträde i femte naturriket. Den inkarnation, i vilken denna övergång äger rum, har betraktats som den svåraste av alla och därför (fastän med orätt) kallats “lidandesinkarnationen”.

“Guds rike”

“Guds rike” är femte naturriket. “Löftets land” är essentialvärlden (46). “Söken först guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt annat därjämte tillfalla eder.” Löftet gäller givetvis endast för dem som ingått i enheten, lever för att tjäna och rätt tillämpa livslagarna. Särskilda löften är alltid givna under särskilda betingelser. Det finns inga andra generella löften än de evigt orubbliga livslagarna.

“Guds rike är inom eder” betyder, att det inte skall sökas utom oss. Det är detta som varit kristendomens stora misstag och orsaken till dess förvillelser och maktlöshet. Vi är “gudar i landsflykt”, tills vi använder kausala och essentiala energierna, som strömmar genom våra centra, till att sätta in vår strävan att förverkliga guds rike på jorden, varigenom “guden inom oss” väcks till liv.

När Christos förklarade att hans rike “inte var av denna världen”, så förstods detta av esoterikerna. Hans rike var planetens gudomsrike. Kyrkofadern kvasignostikern Augustinus och efter honom katolska kyrkan ville i strid mot Christos’ utsago göra fysiska, lägsta världen till gudsriket. Och följden har blivit en strid om makten, ett ständigt om än tidvis maskerat religionskrig. Även judarna envisas med att vilja göra sin messias till en fysisk överkonung. Båda är offer för samma förvillelse.

Människorna drömmer om fred, och de som väntar på “Herrens återkomst” tror, att han skall förkunna ett “fredens rike”. I själva verket finns det ingen fred förrän hela mänskligheten nått över emotionalstadiet. Symboliska talesättet om fred (kunde lika väl kallas frid) avser mentalmedvetenhetens behärskande av det emotionala. Legendens “min frid giver jag eder” var ett konstaterande av uppnådd högre mentalnivå (47:5).

”Synd”

Synd eller ont är allt lägre, allt som ligger under individens rätta nivå. Synd är inte “brott mot något oändligt väsen” utan misstag ifråga om enheten och livslagarna. Syndaförlåtelsen får man inte genom att frossa i ruelser, meningslöst göra sig till livsodugligt nervvrak genom allsköns självanklagelser, utan genom att upphöra med det man själv inser vara orätt. Ingen gud kan förlåta synder, brott mot livslagarna. Sådd skall skördas. Den lagen kan ingen gud upphäva. Och varför skulle han göra det? För att det skulle passa lagöverträdarna, som önskar undgå konsekvensen av sina handlingar? Det vore rätta sättet att befrämja laglösheten, vilket kyrkans syndaförlåtelse också gjort. Vad som skenbart innebär syndaförlåtelse är antingen konstaterandet, att sådden redan skördats eller (i undantagsfall) ett överförande av utmätta skörden till nästa inkarnation.

“Syndernas förlåtelse” är frigörelse från identifikation med det lägre. Men syndernas förlåtelse betyder inte upphävandet av Lagen. Den läran är satanisk. Synd är misstag ifråga om livslagarna. Vi får tillfällen att gottgöra dem i kommande inkarnationer.

Gnostikernas “frigörelse från synd” medförde att individen inte vidare tänkte på och plågades av sitt förflutna med dess många misstag. Vad som varit utplånades ur minnet, och den “frälste” lärdes att “aldrig se tillbaka”. Allt som betraktas får nytt liv i gamla komplexen. Ett av de första villkoren för lärjungaskap är också, att aspiranten lärt sig så mycken tankekontroll, att han aldrig ser tillbaka.

“Synd mot den helige ande” är vägran erkänna livets enhet och definitivt vägra ingå i enheten. Den innebär individens medvetna avsiktliga föresats, systematisk genomförd, att “avsäga sig sin mänsklighet”, sin gemenskap med enheten, att avskära förbindelsen mellan lägre kausalhöljet med lägsta triaden och större kausalhöljet med högre triaderna. Sedan finns inte längre någon önskan att återknyta förbindelsen. Uttrycket “den synden kan inte förlåtas vare sig i denna eller nästa eon” betyder att individen, ifall större kausalhöljet slutligen blivit definitivt upplöst, måste på nytt under evolutionens gång förvärva ett nytt hölje, sedan all den dåliga sådd skördats till sista kornet som individen sått såsom “själlöst” jag.

Med “syndafallet” menades helt enkelt “inkarnationen”. Visst kan det förefalla som en degradering, när ett strålande väsen som kausalväsendet inkarnerar i en “djurkropp” (mänskliga organismen). Men eftersom alla erforderliga egenskaper och förmågor kan utvecklas endast i fysiska världen, så är denna procedur ofrånkomlig och största välgärning. Det är raka motsatsen till “att falla i synd”.

Domens dag, djävulen, försoningsoffer, svärdet

“Domens dag” inträffar när emotionalformerna i emotionalvärlden upplöses. De som då inte kan leva ett mentalt liv, får återfödas på planeter i solsystemet där fortsatt emotionalt liv är möjligt.

“Djävulen, världen och vårt eget kött.” “Djävulen” är svarta logen. “Världen” är massans tryck, den allmänna opinionen, livsokunnigheten inom alla områden. “Vårt eget kött” är de dåliga egenskaper vi förvärvat i alla föregående inkarnationer, vilka egenskaper tillsammans yttrar sig såsom förvänd livsinstinkt.

Vi i vår tur får bli “försoningsoffer” genom att taga på oss “vårt kors” och liksom Jeshu bära “världens synder”, utstå förtal, förföljelse etc. Endast så kan vi frigöras från identifikationen med det lägre. Detta sammanhänger med öde och skörd.

“Svärdet” såsom gnostisk symbol hade tvåfaldig betydelse: Mentala svärdet eller förmågan att skilja mellan sant och falskt, rätt och orätt. Fysiska svärdet eller förmågan att frigöra medvetenheten från allt som hindrar dess utveckling, som vill binda jaget till det fysiska.

“Inte stå det onda emot”

Christos’ ord om att “inte stå det onda emot” är uppenbar förvrängning av ursprungliga meningen. Därmed avsågs, att man inte skall bekämpa det “onda” hos sig själv. Genom dylik lika vanlig som förvänd psykologisk metod stärker man det onda. Man ägnar det inte någon uppmärksamhet alls. Man tänker på något annat, kanske på en motsatt egenskap eller på sin Augoeides. Det onda har makt endast så länge det uppmärksammas. Det dör av brist på näring, om det inte uppmärksammas. Den som förvärvat förmågan av tankekontroll, bestämmer själv vad som skall få finnas i medvetenheten. Uppmaningen “stå inte det onda emot” gäller självförverkligare med tillspetsad målmedvetenhet. De som beslutat sig för att offra allt för att endast tjäna livet, försöker först och främst att intensifiera attraherande tendensen och lära sig älska människorna. Ty kärleken är drivkraften till människans altruistiska handlingar. De som ingått i enheten bekämpar inte det onda med annat än kärlekens vapen. Det onda uppträder i många former och har i satanisterna sina mäktigaste representanter. Dessa som med alla tänkbara djävulska medel motarbetar utvecklingen, verkar negativt i alla avseenden, sätter lögnen i system, predikar våldets rätt, egoismens självklara berättigande, självhävdelsens självhärlighet. Uppmaningen gällde dem som uppnått idealitetsstadiet och med tillspetsad målmedvetenhet inriktade sig på förvärv av essentialmedvetenhet. Många, bland dem Tolstoj och Gandhi, har missuppfattat detta citat. Att inte stå emot det onda skulle innebära att lämna makten åt satanisterna och göra godheten rättslös. Så till exempel var Förenta staternas inträde i de båda världskrigen fullt i överensstämmelse med planetregeringens önskan.

“Ordet”, symboliska tal

En central esoterisk symbol som ännu spökar är “logos”, “ordet”. Tiden borde vara inne för dess klarläggande. Läror som ska förkunnas bör vara begripliga. Annars borde de inte förkunnas, ty då blir resultatet oundvikligen mentala felkonstruktioner och begreppsförvirring. “Logos” har efterhand, liksom alla symboler, fått en mångfald betydelser: tillvarons rörelseaspekt, ljudet (med dess motsvarighet i alla världar) som mäktigaste energin, högre slag av gudomsriken, kollektivväsen etc.

“Ordet vart kött”, Logos blev människa, Christos inkarnerade såsom representant för planetregeringen (“fadern”), sedan han blivit 43-jag och därmed fått fri tillgång till planetregeringen (blivit “guds son”). “Ordet vart kött” var även gnostiska beteckningen på den fulländade “personligheten” (höljenas integrering, mentala suveräniteten över mänskliga medvetenheten) och personlighetens ödmjukhet inför kausala kunskapens tillägnande, vilket sker gradvis. “Ordet” avsåg här kunskapen om verkligheten.

Historien om Salomos tempel avsåg uppbyggandet och utformandet av människomonadens kausalhölje. Antalet dagsverken på Salomos tempel, som i 1. Kon. 5:15,16 och 2. Krön. 2:17,18 anslås till sammanlagt 153 600, skulle motsvara ungefärliga antalet erforderliga inkarnationer för en viss typ: 70 000 på barbarstadiet, 80 000 på civilisationsstadiet, 3 000 på kulturstadiet och 600 på övriga. Dessa siffror är naturligtvis “friserade”.

Människan kan inträda i femte naturriket, när samtliga “ekrar” i hennes sju förnämsta centra (chakraer, “hjul”) är fullt aktiva. Sammanlagda antalet av dessas ekrar uppgår till 144 000 (4, 6, 10, 12, 16, 96 x 1000). Det är enligt gnostiska talesättet “den frälstes tal” (maskerat i uppenbarelseboken och som alltid misstolkat).

Vilddjurets tal (666) i uppenbarelseboken är en symbol som avser människan och de sex fysiska, sex emotionala och sex mentala molekylarslagen i hennes höljen. Det är människan som är besten, och det borde mänskligheten lärt sig inse, om den alls kan lära något av historien.

Triangeln och kvadraten

Symboler som ständigt återkommer i de esoteriska kunskapsordnarnas skrifter är triangeln såsom tecken för människans triplicitet (fysiskt-emotionalt-mentalt eller enstaka triaden eller de tre triaderna); kvadraten (människans fyra inkarnationshöljen: organism, eterhölje, emotionalhölje, mentalhölje); korset (människan i inkarnation korsfäst på inkarnationshjulets fyra ekrar); femuddiga stjärnan (45-jagets symbol, även planethierarkins). I esoteriska litteraturen talas det även om den fyrfaldiga människan såsom “kvadraten” och den trefaldiga själen såsom “triangeln”. Kvadraten kan förutom de fyra inkarnationshöljena avse hela mänskligheten. Med triangeln avses dessutom dels kausalhöljets tre centra (motsvarande 47:1-3), dels andratriaden, dels alla övriga förekommande tredelningar. Denna förkärlek för geometriska beteckningar sammanhänger med att de flesta abstrakta begreppen i mentalmateriens former är geometriska figurer.

Termen “triangel” var Blavatskys beteckning på triaden. I esoteriska litteraturen användes symbolen såsom beskrivning av den universella rörelsen kring tre punkter, geometriska formen för alla manifestationens energiyttringar.

Symbolen sexuddiga stjärnan, bildad av två motställda liksidiga trianglar, har aldrig varit något “Salomos insegel”, även om judarna gör anspråk därpå. Den är en urgammal esoterisk symbol med flera olika betydelser. De mest kända är att triangeln med spetsen uppåt betecknade planethierarkin och den nedåtriktade mänskligheten, att uppåtsträvande triangeln betydde evolutionen och nedåtriktade involutionen. De betecknar också andra- och förstatriaden.

Tvillingsjälar

Legenden om tvillingsjälar har uppkommit genom att kausalhöljet vid inkarnation uppdelas i två höljen. Det mindre höljet (triadhöljet) omsluter inkarnationshöljena. Eftersom monaden i detta hölje är omedveten om medvetenheten i högsta höljet (kausalhöljet) och inte är medveten om annat i sina fysiska, emotionala och mentala höljen än vad den själv förmått aktivera av dessa höljens passiva medvetenhet, så befinner sig monaden i omedveten opposition mot kausalmedvetenheten. Denna fientliga inställning varar, tills monaden förvärvat medvetenhet i sitt (större) kausalhölje.

Symbolen har naturligtvis vållat oändligt huvudbry och feltolkningen därav även haft beklagliga följder. Bidragande orsak till feltolkningen av symbolen har upplevelsen av “själarnas gemenskap” varit. Den beror inte så mycket (som astrologerna tror) på zodiakvibrationernas harmoni som på den sällsynta kombination, att två människor på samma, högre stadium båda har samma departement i såväl kausalhöljet som triadhöljet. Dem emellan är missförstånd uteslutet.

Symboler för världar

Beteckningarna jord, vatten, eld, luft kom till användning inte endast ifråga om de fyra lägsta fysiska aggregationsformerna utan begagnades av pytagoreerna också för olika atomslag: jord = fysiska, vatten = emotionala, eld = kausala-mentala, luft = essentiala. Esoteriska symbolen för det fysiska var “öken”, för det emotionala “stormigt hav” och för det kausala-mentala “förtärande eld”. Men esoteriska beteckningar ska inte vara hämtade från andra områden. Dessa världars egenskaper kan klart utredas en gång för alla. Västerlänningarna fordrar exakta beteckningar och därtill fakta, inga mystiska antydningar och dylika oklarheter.

Blavatsky kallade de olika världarna för “plan” utan tanke på att det var fråga om sfäriska klot inom planeten.

”Kosmisk”

De olika ockulta sekterna använder i stor utsträckning samma symboler och samma terminologi men tolkar symbolerna på olika sätt och avser med termerna olika företeelser. Så t.ex. “kosmisk medvetenhet”. Blavatsky kallade sålunda solsystemets världar (43–49) för “kosmiskt fysiska” och världarna 36–42 “kosmiskt astrala”. Detta i analogi med fysiska (49) och astrala (48) världarna. Kosmiskt fysiska världen indelades i kosmiskt eteriska (43–46) och kosmiskt grovmateriella (47-49). I hylozoiken har termen “kosmisk” reserverats för världarna 1–42 utanför solsystemet. Emellertid har den först angivna termen, “kosmiskt fysisk”, medfört begreppsförvirring, så att ockultister säger sig redan äga kosmisk medvetenhet, när de blott förvärvat klärvoajans (48:4-7).

Ytterligare symboler

Med sagodjuret “enhörning” avsågs ursprungligen “Stenbocken” i zodiaken. Symbolen (ett horn) betydde den tillspetsade målmedvetenhet, för vilken det finns ett enda mål, som också skall nås. Enligt legenden spetsar enhörningen på sitt horn lejonet (den självhärliga människan), vilket avser definitiva sammansmältningen av större och mindre kausalhöljet, varvid individen blir ett kausaljag.

Tvillingarna Kastor och Pollux i esoteriska symboliken betydde dels första- och andrajaget, dels inkarnerande triadhöljet och kausalhöljet, dels människan och Augoeides, dels lärjungen och läraren (i femte naturriket), motsvarande Arjuna och Krishna i Bhagavadgita. Genomgående tanken är, att människan kan nå högre endast genom hjälp från det högre vid tacksamt tillvaratagande av denna hjälp.

Berättelsen om Abel och Kain härrör liksom myten om Pollux och Kastor från samma källa, kaldeiska kabbalan. Dess symboliska framställning av hur Kain (mentalmedvetenheten) dödade Abel (kausalmedvetenheten) betydde esoteriskt, att intellektet i sin självhärlighet och förmätenhet är ett oöverkomligt hinder för utvecklandet av intuitionen. Judarna förstod aldrig berättelsens innebörd utan gjorde om symboliken till en historisk berättelse.

Ett exempel på hur judarna misstolkade även andra esoteriska symboler är berättelsen om Sadrak, Mesak och Abednego, de tre männen i brinnande ugnen. Innan människan kan komma i kontakt med sin Augoeides (ängeln i ugnen), måste allt själviskt ha blivit “uppbränt”. Sadrak avsåg det emotionala, Mesak det mentala och Abednego det fysiska. Så uppstår biblisk historia (“guds rena, oförfalskade ord”).

Henry T. Laurency:

– Livskunskap Ett

– Livskunskap Tre

– Människans väg, www.laurency.com

Sjutalet och sjuindelningen

Evolutionen inom solsystemet

Medvetenhets-utvecklingen inom solsystemet

Triadkedjan

Ett sjuklots byggnad

Pytagoras (ca 700 fvt)

Aristoteles (ca 384–322 fvt)

Marcus Aurelius (121–180)

Konfucius (551–479 fvt)

Mencius (ca 372–ca 289 fvt)

Giordano Bruno (1548–1600)

Sokrates (ca 470–399 fvt)

Cicero (106–43 fvt)

Leibniz (1646–1716)

Platon (ca 427-347 fvt)

Seneca (4 fvt–65)

Schopenhauer (1788–1860)

ESOTERISK TERMINOLOGI OCH SYMBOLIK

ALLMÄNT OM ESOTERISK TERMINOLOGI OCH SYMBOLIK

Esoterisk terminologi

Esoterisk symbolik

Hylozoiken – en lättfattlig terminologi utan symbolik

ÄLDRE ESOTERISK TERMINOLOGI

Termer för materien och solsystemets världar (43–49)

Termer för människan­ (förstajaget)

Termer för vikarierande andrajaget (Augoeides) respektive tredjejaget (Protogonos)

“Själ”

“Ande”

“Gud”

Termer för kollektivväsen

Ytterligare termer

ÄLDRE ESOTERISK SYMBOLIK

Treenighet, tre triader, tre aspekter

Ande, själ, kropp

Evangeliernas symboliska innebörd

Korset och korsfästelsens symbol

Symbolen “Christos”

Symbolen “Fadern”

Symboliken i Jeshu liv

Den rike ynglingen

De kristna högtidernas symboliska innebörd

“Guds rike”

”Synd”

Domens dag, djävulen, försoningsoffer, svärdet

“Inte stå det onda emot”

“Ordet”, symboliska tal

Triangeln och kvadraten

Tvillingsjälar

Symboler för världar

”Kosmisk”

Ytterligare symboler

Termer för människan (förstajaget)