Meny

Allmänt om esoterisk terminologi och symbolik

Det hör med till den skenbart outrotliga mänskliga inbilskheten att alla (utan sokratiska insikten om egna totala okunnigheten) tro sig om att kunna begripa, förstå, tolka allt.”

Esoterisk terminologi

Den esoteriska kunskapen är sanna vetenskapen. Esoteriken är världs- och livsåskådning baserad uteslutande på fakta från planethierarkien. Hylozoiken är världsåskådningen utformad av Pytagoras. Livsokunniga som börja studera esoteriken och tro sig om att kunna begripa “allt”, fordra att detta totalt okända skall göras uppfattbart, vilket är omöjligt. För nya företeelser måste man konstruera ny terminologi. Beklagligtvis ha de som försökt göra begripliga system av de esoteriska fakta, som undan för undan lämnats av planethierarkien, använt gamla missvisande beteckningar som ytterligare försvårat esoteriska studiet. Visserligen ha de esoteriska fakta som efter år 1875 fått publiceras meddelats genom lärjungar till planethierarkien, men på grund av bristen på västerländska beteckningar för de “nya” företeelserna (högre världar, högre höljen etc.) och oförmågan finna nya ord för dessa har den förfelade terminologien medfört begreppsförvirring.   

Den esoteriska kunskapen – så alltigenom annorlunda den exoteriska – måste bemästras successivt. Först måste begreppen och principerna förstås. Äro begreppen och principerna icke exakt definierade och överensstämma icke dessa begrepp med verkligheten, så blir resultatet oklarhet och därmed också fiktionalism. Det är detta fel, som vidlådit all hittillsvarande esoterisk litteratur. Läsaren har aldrig kunnat förvärva exakta grundbegrepp. Terminologien har varit alltigenom misslyckad, vilket också bidragit till begreppsförvirringen. Det är psykologiskt misstag, att använda gamla utslitna beteckningar på nya obekanta företeelser, alldeles särskilt som dessa nya företeelser ligga utanför normalindividens möjlighet till erfarenhet (t.ex. beteckningen “andliga världen” för värld 45).

Europeiska språk sakna ord för överfysiska företeelser. När teosofien först framträdde med beskrivningar av dessa företeelser blev följden att man måste söka finna nya ord för dem. Alfred P. Sinnett, som anförtroddes med denna uppgift i sitt arbete Esoteric Buddhism (De invigdes lära), blev hänvisad att i stor utsträckning övertaga urgamla sanskritord. Liksom teosofiska efterföljarna saknade han tydligen förmåga finna lämpliga beteckningar (grekiska eller latinska som vetenskapen betjänar sig av när den skall ge namn åt sina upptäckter, eftersom hithörande ordstammar äro välförstådda i västerlandet).

Helena P. Blavatsky försökte att i sitt arbete Secret Doctrine finna nya ord och använde även gamla symboliska beteckningar med beklagligt resultat, enär dessa voro antingen meningslösa eller missvisande. De genom Blavatsky införda sanskritbeteckningarna äro olämpliga av flera skäl. Även de beteckna företeelser som ligga utanför mänsklig erfarenhet, men de ha använts av vedantister och yogafilosofer som ohjälpligt misstolkat dem. Dessa beteckningar ha alltså mistat sin ursprungliga betydelse och därigenom blivit oanvändbara enär de medföra begreppsförvirring. Det är minst sagt förbluffande att teosoferna icke redan från början och icke heller senare insågo detta. Men det var väl oundvikligt att esoteriken vid sitt första framträdande skulle vara insvept i österländsk dräkt. Dels hade Blavatsky erhållit sin utbildning i ett tibetanskt kloster. Dels var det 45-jag (D.K.), som inspirerade Secret Doctrine, en tibetan, spränglärd kännare av hela den esoteriska litteraturen på senzar och sanskrit. I brist på västerländska termer fingo de indiska tillgripas.

Det är beklagligt att också Alice A. Bailey – mottagare och överbringare av den esoteriska kunskap D.K. (ett 45-jag tillhörande planethierarkiens andra departement) ville delge mänskligheten – genomgående använt en missvisande och i högsta grad otjänlig terminologi. Såsom gammal kristolog låg det närmast för henne (vilket väl också var avsikten) att vid val av beteckningar för esoteriska ideer använda sina gamla kristna betraktelsesätt. I hennes skrifter vimlar det av ord och talesätt från “nya testamentet”, så att de kristna känna igen sig och icke genast stötas bort av främmande terminologi. D.K. var således hänvisad till att utgå från de möjligheter till förståelse som förelågo. Han blev därför till mycket stor del nödgad betjäna sig av dels förefintlig i stort sett otjänlig teosofisk terminologi, dels Patanjalis sanskrittermer, dels yogafilosofiska. D.K. beklagade också ofta den brist på ordförråd och terminologi som omöjliggjorde en någotsånär adekvat meddelelse.

Filosofiens egentliga betydelse (“värde”) var att den lärde folk att tänka klart och exakt genom begreppsbestämning i den mån dylik var möjlig. Detta sker i ännu högre grad i esoteriken när denna fått erforderlig terminologi och därmed fasta begrepp, något som tyvärr saknats i teosofien.

Yogafilosofiens termer motsvara i viss mån den terminologi som utformades i Atlantis och fortfarande används inom planethierarkin. Men dessa termer ha naturligtvis blivit mer eller mindre missuppfattade av yogierna och därmed förvrängda, vilket medfört en beklaglig “idiotisering” av hela deras betraktelsesätt med dogmer som blivit hart när outrotliga. Man kan endast varna västerlänningar för att låta sig vilseledas, vilket blir svårundvikligt om de såsom forskare fördjupa sig i yogalitteraturen. Det visar sig även i indisk filosofi att exakta, klart definierade begrepp äro nödvändiga om man vill komma till klarhet och exakt uppfattning av verkligheten. Antydningar äro alltid kära för mystiker (emotionalister) men omöjliga för mentalister (till vilka kunna räknas såväl de på civilisations- som humanitetsstadiet: lägre och högre mentala).

“Nytt vin skall slås i nya läglar” är tydligen något esoteriker tyckas ha lätt att glömma, svårt att lämna den gamla symboliken och beskriva verkligheten med vår tids terminologi. Det är denna hopblandning av helt olika betraktelsesätt som tycks vara ett specifikt missionärsdrag. Detta är detta misslyckade försök att behålla det gamla sentimentala eller dogmatiska och sammanfoga det med det nya exakta mentala som åstadkommer en ohjälplig begreppsförvirring, särskilt hos alla slags bokstavsträlar.

Mystikerna älska det oklara. De älska att uttrycka alla slags verkligheter med för andra obegripliga metaforer, som naturligtvis icke kunna ordagrant återges utan måste omskrivas för att bli begripliga. Mentalisten däremot kräver klarhet i ett exakt utformat mentalsystem. Mental klarhet kräver exakta begrepp. Man kan inte vara nog exakt när det gäller att tänka rätt, i överensstämmelse med verkligheten, förvärva en ny världs- och livsåskådning. Abstrakt tänkande måste utgå från ett konkret system för att bli riktigt. För individen på mentalstadiet är exakthet ett berättigat krav och nödvändigt om man vill få en vetenskap och lyfta upp mänskligheten till mentaljag från emotionalstadiet där “tro” utan verkligt begripande dominerar. Den outtydda symboliken urartar endast i nya trossystem.

De flesta missvisande termerna i hittillsvarande framställningen av esoteriken bero på sammanblandningen av symboliska och vetenskapliga beteckningar. Det är en mental renlighetsåtgärd att utmönstra allt icke begrepps- och faktamässigt ur åtminstone all litteratur hörande till världs- och livsåskådning. Det får bli hylozoikens uppgift att utrensa alla symboliska uttryckssätt ur esoteriken – vilket är möjligt! – så att den blir ett exakt mentalsystem och logiskt oangriplig. Esoteriken måste utformas till exakt vetenskap och lösliga talesätt utmönstras. Ty sådan är den västerländska vetenskapliga och filosofiska mentaliteten med krav på matematisk exakthet. Det, som icke kan infogas i det systemet kan icke heller uppfattas av vare sig intellekt eller intuition förblir ofattbart för människan även såsom kausaljag och saknar då berättigande. Ofattbara symboler tillhöra femte och icke fjärde naturriket. Lägre jag ha att utveckla mentalmedvetenheten, och en av Pytagoras’ uppgifter var att nerdimensionera kunskapen till mental nivå, så att den kunde utformas till ett mentalsystem.

Esoterisk symbolik

Verklig kunskap ger makt och makten har alltid missbrukats av alla som kunnat bruka den för egen del. Kunskap är för dem som för all framtid vigt sitt liv (de kunna icke annat) för tjänande av mänskligheten, utvecklingen och enheten. Andra behöva den icke och de äro också nöjda med vad teologi, filosofi och vetenskap tillhandahålla av fiktioner.

Den esoteriska kunskapen är symbolisk och kommer alltid att förbli det, hela vägen upp genom alla riken. Till vissa delar har denna symbolik kunnat bli exoterisk genom att fakta och vissa grundbegrepp fått publiceras. Men det publicerade är endast en ytterligt liten del.

Den esoteriska kunskapen har i exklusiva samfund meddelats de få som ägt förutsättningarna. Sådana ha funnits i alla tider inom alla folk. Symbolik och övrigt esoteriskt skrivsätt kan nämligen rätt tolkas endast av “invigda”. Varken skarpsinne eller djupsinne eller helgonets “patent på allvetenhet” räcker till att förstå. Det återstår för teologer, filosofer, mystiker, “vedantister” och kvasiockultister att lära sig inse detta.

Den esoteriska kunskap som meddelades i de olika hemliga skolorna tog sig nästan alltid omfattande litterära uttryck. För den händelse denna litteratur skulle falla i oinvigdas händer blev kunskapen maskerad och därmed ofattbar för de “ovärdiga”, varmed avsågo dels alltför outvecklade, dels de som kunde missbruka kunskapens makt. Eftersom all kunskap misstolkas av alla på lägre nivåer än den på vilken viss kunskap kan rätt förstås, var det (och kommer det också framdeles visa sig) nödvändigt att skydda de okunniga för ett vetande som för dem enbart kunde bli skadligt eller fatalt.

Exakta begrepp skyddades mot utomståendes begripande genom omsorgsfullt utarbetade symboler, ofta avsiktligt lätta att misstaga för verkliga fakta och skildrade händelser. Det säger sig självt att denna symbolik utan erforderlig nyckel fortfarande förblivit esoterisk. Man kan säga att symboliken i detta fall var avsiktlig. Men det sagda gäller icke om den högre symboliken utan denna beror på något helt annat: på fundamentala faktorn att vi kunna rätt förstå och bemästra endast det som vi redan förverkligat. De högre symbolerna bli aldrig uttolkade. Det vore omöjligt. Det behövs icke heller. Först när individen förverkligat vad han söker förstå och bemästra ger sig lösningen av sig själv. Lärjungen i högre rike får en vink om vad han bör förverkliga. När han lyckats därmed inser han att den kunskapen kunde uttryckas endast genom den symbolen. Högre kunskap är symbolisk och kan uttryckas endast genom symboler. Högre matematik är i detta fall upplysande.

Symbolerna voro gemensamma för de olika graderna, men uttolkningen blev i varje högre grad en annan. Därtill måste utläggningen anpassas efter utvecklingsstadierna och de allmänt härskande verklighetsföreställningarna. Olikheterna i framställningen av kunskapen berodde på olika folks allmänna föreställningar i olika tider, på olika utvecklingsstadier. Man kunde t.ex. icke tala om atomer och molekyler, energier, utveckling etc. med folk, som omöjligt kunde begripa vad som menades därmed. Det var därför det tid efter annan inrättades nya ordnar, i vilka symbolerna framställdes annorlunda än tidigare. De invigda voro i regel gamla esoteriker som tillhört äldre ordnar och icke längre behövde magiska experiment för objektiv uppfattning. Det latenta vetandet från gamla inkarnationer möjliggjorde snabb förståelse.

Esoteriska symbolerna ha alltid sjufaldig betydelse, äro icke valda på måfå. De kunna bland annat sammanfatta kunskapen. De kunna dölja vetandet för de oinvigda. De tvinga sökaren uppöva sin intuition. Symbolerna sammanfattade hela kunskapen om solsystemet: geometriska figurer med färger och tal. Det hörde med till invigningsceremonierna att lära sig uppfatta dessa. Man kanske kan förstå hur hopplöst det är för en exoterist att söka tolka en esoterisk symbolisk skrift. Råka dylika skrifter i oinvigdas händer blir resultatet vidskepelse, ty naturligtvis förstå “de lärde” allting (annars vore de ju icke “lärde”), typiskt för okunnighetens och snusförnuftets suveränitet. Men vad har icke den teologiska fantasien gjort av dessa symboler? Man får tag på ett uttryck. Och genast tro sig alla veta vad det betyder. Det går så när auktoriteterna äro aningslösa om sin okunnighet och omdömeslösa nog att icke kunna inse den.

Symboliken är endast för dem som redan ha kunskap om verkligheten, för dem som icke längre behöva begrepp för att förstå, för dem som nått högre mentalt stadium. Symbolerna innehålla kunskapen maskerad på sådant sätt att den icke kan förstås av andra än dem som kunna förverkliga den. I och med att individen förvärvar ökad insikt och förståelse får symbolen alltmer vidgat kunskapsinnehåll. “Symbolmetoden” är garanti för rätt bruk av kunskapen. Makten sträcker sig icke längre än förståelsen för symbolen.

De vanliga ordnarna tilläto icke medlemskap i fler än en. Anledningen var att lärarna ville motverka begreppsförvirring på grund av olikheter i terminologi, symbolformulering etc. I gnostiken återfinner man alla dessa olika ordnars terminologi. Den hade icke en enhetligt utformad exklusiv symbolik utan varje medlem hade rätt till egna symboliska talesätt. Största frihet rådde således i fråga om framställningssätt även om man från början hade utgått från emotionalbetonade hermetiken och mentala hylozoiken. Man ville få till stånd en “universalorden” i vilken alla slags symboler och symboliska talesätt kunde brukas och förstås av alla. Även sätten att framställa kunskapen blevo individuella så att envar kunde behandla ämnen efter eget skön. Det var detta som gjorde att läran kunde framställas i symbolisk form, populariseras, dramatiseras. Att det haft sina risker vittnar kristendomen om.

De fyra gnostiska evangelierna i nya testamentet äro alltigenom symboliska. De skulle redogöra för de fem etapperna i människans medvetenhetsutveckling från första aspirationen på lärjungaskapet till förvärvet av essentialmedvetenheten. Gnostiska författarna av evangelierna försökte popularisera och i romanform dramatisera de gnostiska symbolerna utan att förråda deras egentliga mening. Man måste erkänna att de gestaltat symbolerna på ett sätt som vittnar om högsta litterära konstnärskap. Tolkas dessa symboler bokstavligt, som hittills alltid skett, blir meningen även i bästa fall något snedvriden. Vad folk aldrig förstått är att alla religiösa urkunder äro symboliska och kunna rätt förstås endast av esoteriker. Ingen esoteriker kritiserar religionen såsom religion utan endast vad som falskeligen utges för verklighet, oförmågan att tyda symboliken och den groteska bokstavsträldomen.

Indiska symboliken har genom mängden av uttydningsförsök urartat i kaotisk mytologi. Härtill ha bidragit indisk förkärlek för oväsentliga subtiliteter, begagnandet av samma termer för olika och olika termer för samma företeelser, dragandet av godtyckliga gränser mellan olika verkligheter och godtyckligt bruk av beteckningen omanifesterat. Hade de vid sina distinktioner använt de olika materieslagen skulle på enklaste sätt klarhet och reda vunnits.

Symboliken har visat sig psykologiskt olämplig i både öster- och västerland. Indierna släppa lös sin fantasi och envar gör sig sin egen idiologi. I västerlandet har symboliken medfört att allting tages bokstavligt eller det individuella generaliseras eller det relativa absolutifieras eller det sakliga bagatelliseras, i varje fall oundvikligen misstolkas. Det är totalt förfelat att blanda samman beteckningar, termer, talesätt, åskådningar, uppfattningar tillhörande österländska och västerländska esoteriken. Österlänningen är symbolist och mystiker, västerlänningen vetenskapare med krav på fakta och exakta begrepp (klarhet framför allt). Mystikern njuter av det oklara, diffusa, känslobetonade, poetiska, som tillåter fantasiutsvävningar ut i “oändligheten”. Hylozoikern kräver ett motsägelselöst, ovederläggligt, allt förklarande, logiskt, exakt faktasystem.

Det är gamla symbolikens mångtydighet som resulterat i otalet sekter, tvister och tolkningar. I sak blir denna mångtydighet detsamma som att säga ett och mena ett annat. Och därmed äro missförstånd oundvikliga. Den nya esoteriska litteraturen har i stor utsträckning övertagit de gamla vilseledande symbolerna, vilket icke berott på okunnighet utan på författarnas oförmåga att finna nya, i möjligaste mån exakta termer för överfysiska företeelser.

Sedan man numera sänkt anspråken på förståelse under minimum har symbolikens oklarhet i begreppshänseende naturligtvis medfört att charlataner, mystagoger och allsköns narrprofeter vuxit upp som svampar ur marken. Äntligen ett givande näringsfång. Imponerande på enfalden genom mystiska antydningar om överlägsna insikter i hemliga visheten och allehanda fuffens med andningsövningar, speglar, pendlar, kristallkulor, formler, ceremonier, spåkonster, utbreda de sina vidskepligheter, envar efter egen ofelbar metod, med tron på underverk, trolleri, genombrott av naturlagar, ingripande av “höga andar” (mot klingande valuta) i egoistiska angelägenheter, undervisning i hur man tillgodogör sig “överjagets” krafter och annat nonsens. Deras försök till uttolkning av gamla symboler vittna om deras brist på verklig insikt. Skulle de vid sina försök komma i kontakt med emotional-mentala övermedvetenhetens outforskade krafter (i stånd till åtskilligt som är ägnat förvilla och bedraga) blir resultatet värst för den inbilska nyfikenhet som alltid tror sig utvald och aldrig låter sig varnas från att likt “dårar rusa in där vise akta sig för inträde”. Naturligtvis finnas ännu ej upptäckta naturlagar med outforskade naturkrafter. Men okunnigheten blir alltid deras offer. All oklarhet har visat sig underlätta mystagogers bedrägligheter. Den alltmer utbredda vidskepelsen och allt allvarligare allmänna desorienteringen har klargjort behovet av ett orubbligt konkret mentalsystem.

Hylozoiken – en lättfattlig terminologi utan symbolik

   Det är meningslöst att ge människorna kunskap som de icke kunna fatta och icke använda rätt. Och det har genomgående varit felet med esoteriska författarna. Begrepp och symboler ha utan urskillning blandats om varandra. Symbolspråket är de invigdas, icke de oinvigdas språk. Symboler höra icke hemma i ett exoteriskt arbete om esoteriken.

Vad som förefaller minst sagt egendomligt är att nästan alla traditionella beteckningarna äro olämpliga, hela gamla terminologien i nedärvda esoteriska kunskapen direkt missvisande och vilseledande. Dessa vilseledande beteckningar ha naturligtvis misstolkats av oinvigda, vilket ofta haft katastrofala följder. Redan från första början av esoterikens publicering yrkade K.H. (Pytagoras) på nödvändigheten av att fastställa en esoterisk terminologi. De försök som gjordes av Helena P. Blavatsky, Alfred P. Sinnett, Annie Besant, byggde mestadels på antingen sanskrittermer eller gamla teologiska och kunna betraktas såsom i stort sett misslyckade.

Man måste medgiva, att det var teosofiens eget fel att den råkade i vanrykte. Den kunskap, som tillhandahölls sökarna, gavs en sådan form, att det hela verkade avskräckande. Skriver författaren så, att icke ens de lärde förstå vad som avses, avfärdas det hela summariskt. De begrepp som användas måste vara klart definierade. De måste ansluta sig till västerländskt språk och vetenskapligt uttryckssätt. Vill man ge människorna kunskap, måste det ske så, att de kunna begripa. Istället blev det en vidunderlig blandning av symboliska talesätt och obegriplig terminologi med redan misstolkade sanskritord. När därtill de som skrevo icke själva visste vad de talade om, så må man med skäl förundras över att det i alla fall gav något resultat.

Man kan med skäl undra varför icke de olika världarna, olika höljena, olika slagen av medvetenheter och energier kunna få en vetenskaplig behandling och befrias från dessa obegripliga, olämpliga och missvisande beteckningar de erhållit i gångna tiders religiösa, mystiska, ockulta, vediska litteratur. Varför slösa en oerhörd mängd energi på alla symboliska talesätt på alla språk och av vad slags författare? Varför icke “slå nytt vin i nya läglar”? Alltsammans kan göras ofantligt enkelt.

Det är högeligen önskvärt att i västerländsk framställning av hylozoiken finna så exakt formulerad terminologi som möjligt. En dylik befriar från beroendet av gamla obrukbara, förlegade, förfelade termer, talesätt och oklar symbolik. Den som förstått varom fråga är kan också med egna ord återge verklighets- och tankeinnehållet och avstå från det av mental lättja präglade sättet att citera de gamle och därmed pråla med sin lärdom. Som en filosofilärare sade: “Här citera vi icke utan tänka själva.” Det utgör också ett led av befrielse från lättrogenhetens beroende av föregivna auktoriteter. För självständigheten är det ett oavvisligt krav att icke apa efter eller säga efter ifråga om väsentligheter. Det åligger alla, som så kunna, att skaffa sig en självständig uppfattning. Men därtill hör att lära sig skilja på vad man kan förstå och vad man bara tror sig förstå, vilket senare är fallet med de flesta.

Det räcker fullständigt med enbart matematiska beteckningar på sådana företeelser som ligga utom varje möjlighet till mänsklig uppfattning. Därmed klargöres att “detta är ofattbart”. Man vet då genast var en företeelse hör hemma i kosmos eller solsystemet eller planeten. Det får man ej veta på annat sätt. Det är meningslöst att hitta på en massa obegripliga (vanligtvis missvisande) ord för detta ofattbara. Matematiska beteckningssättet reducerar terminologien till ett minimum och är det enda i verklig mening internationella. Där det alldeles saknas blir det förr eller senare kaos. Matematiska beteckningar möjliggöra en exakthet som eljest ej kan erhållas.

Laurencys strävan har varit att definitivt utmönstra alla symboler och oklara beteckningar och införa en enkel, lättfattlig, sparsam terminologi. Eftersom den pytagoreiska hylozoiken möjliggör en matematisk indelning av de olika materieslagen och världarna har denna utväg anlitats. En terminologi med obegripliga, mer eller mindre misslyckade, för att icke säga vilseledande eller genom okunnighetens språkbruk idiotiserade, benämningar på okända slag av världar, materier, energier, medvetenheter etc. är meningslös och medför nästan alltid begreppsförvirring. Även lockas mänskliga inbillningen att tro sig begripa saken eftersom beteckning ju måste ha någon betydelse. Beträffande namnen på vissa medlemmar av planethierarkien har Laurency rättat sig efter uttalad önskan från dessa att använda endast initialerna. De torde ha skäl för denna anhållan. De historiskt kända namnen på föregående inkarnationer kunna bifogas initialerna.

Det har visserligen från esoteriskt håll rests vissa betänkligheter mot att alltför strängt använda exakta (matematiska) beteckningar på företeelserna i människans höljen. Medvetenhetsslagen ha en tendens att “flyta över” angivna gränser på ett sätt som icke kan fixeras annat än i varje individuellt fall. Icke desto mindre äro dessa beteckningar av värde såsom generellt giltiga anvisningar.

Esoteriska världsåskådningen i Laurencys De vises sten (utgiven år 1950) tillkom dels för att rätta den otillräckliga och delvis missvisande framställningen hos diverse teosofer och andra ockultister, dels för att införa en brukbar västerländsk terminologi, dels för att särskilt framhäva de tre verklighetsaspekterna. Den som blivit väl förtrogen med ockult litteratur skall finna att hylozoiska terminologien (matematiska beteckningssättet inräknat) är enklast möjliga (obs!), exaktaste och enhetligaste och förebygger begreppsförvirring. Hylozoiken befriar oss från österländska symboliken som hade till uppgift att uppöva “intuitionen”. Hylozoikern förvärvar kausalintuitionen via perspektiv- och systemtänkande och essentialintuitionen genom kollektivmedvetenhet via telepatien. Otal symboliska missvisande talesätt kunna därmed utmönstras.

Ovanstående text är en sammanställning av Henry. T. Laurencys De vises sten (2.1.19, 23; 2.62.15, 22), Livskunskap Ett (2.2.8; 3.1.3; 3.2.1), Livskunskap Två (1.2.12; 1.3.1, 2; 1.18; 2.2.2; 3.4.7; 3.12.6; 3.20.1-3; 4.5; 9.33.3), Livskunskap Tre (1.3.7; 2.1.2, 3, 5, 16; 2.3.2; 2.4.2, 7; 2.5.1, 10, 14, 20-22; 3.1.1, 3, 4, 11, 19, 20; 3.22.1; 4.1.18; 4.2.1, 4; 4.2.3-5; 7.4.1; 8.17.5; 10.8.2), Livskunskap Fyra (1.17.1; 7.1.8), Livskunskap Fem (7.40) och Människans väg (1.4.1; 1.48.1; 2.11.10; 6.28.9; 9.160.1; 9.201.2; 18.1.1, 5, 7; 18.2.2; 18.3.1; 18.3.3; 18.5.2). Samtliga böcker finns att läsa på www.laurency.com

 

Denna webbplats använder cookies. Genom att fortsätta använda denna webbplats accepterar du vår användning av cookies.  För mer information