Monaderna

”Monaderna är byggstenarna till allt, är de uratomer som våra fysiska celler, molekyler, atomer ytterst består av.”

En livsform slits ut, dör och upplöses, men den medvetenhet, som fanns i formen, fortsätter i en ny. Hur är detta möjligt? Ty om medvetenheten alltid har ett materiellt underlag, så måste detta vara något annat och beständigare än hjärna och nervsystem.

Hylozoiken förklarar det så, att den individuella medvetenheten i varje livsform är knuten till en oförstörbar materiell kärna, som består också sedan formen upplösts. Pytagoras kallade denna kärna för monaden. Han hävdade, att monaden är gudomlig till sitt väsen. Därmed menade han, att monaden har möjlighet att vidga sin medvetenhet och sin vilja allt mer för att till sist omsluta hela kosmos.

Den hylozoiska termen monad kan översättas med “jagatom”. Monaderna består av materia såsom allt annat i universum. Men till skillnad från all annan materia består de inte av atomer. De är odelbara uratomer, själva byggstenarna till allt annat i kosmos.

Vi har vant oss vid att betrakta människan såsom en kropp som (möjligen) har en själ. Kanske förstår vi, att det är tvärtom: människan är en själ som har en kropp; exaktare uttryckt: en monad som är iklädd en fysisk livsform.

Om man med “död” menar livets definitiva slut, så finns det ingen död i hela kosmos. Det finns endast upplösning av monadernas tillfälliga höljen, deras livsformer. Då livsformer är sammansatta av celler, molekyler, atomer, så måste formerna förr eller senare upplösas i dessa beståndsdelar. Men eftersom monaden är osammansatt, en enda uratom, så kan den inte upplösas. Den är odödlig.

Liksom all materia har också monaderna medvetenhet. Till en början, innan monaderna ingått i livsformer, är denna medvetenhet endast potentiell – icke väckt. Livsformerna är de nödvändiga instrument, som monaderna behöver för att vakna till medvetenhet och därefter utveckla den alltmer. När medvetenheten vaknar till aktivitet, blir monaden ett jag i sin livsform.

Monadens medvetenhet utvecklas efter vartannat i mineral-, växt-, djur- och människorikena. Monaden är i varje rike ett enhetligt, oförstörbart jag. Medveten om sig själv som ett jag blir den dock först i människoriket.

Monaderna är byggstenarna till allt, är de uratomer, som våra fysiska celler, molekyler, atomer ytterst består av. Varför säger man då, att en monad är den innersta kärnan i varje livsform? Livsformerna består ju av idel monader.

Förklaringen ligger i monadernas olika grad av utvecklad medvetenhet. De monader, som kollektivt bygger upp fysiska atomerna och därmed indirekt fysiska materiens former, är relativt sett outvecklade. De tjänstgör som materiella uratomer enbart. Den ringa medvetenhet de har räcker endast till att fullgöra funktioner i atomernas och cellernas liv. Ett förhållandevis litet antal av den oerhörda mängden monader har nått en så hög grad av utvecklad medvetenhet, att de var och en kan taga en livsform i besittning som sin egen och bli dess allt dominerande medvetenhet, dess jag. Men alla monader når också detta stadium till slut och blir jag i mineral, växter, djur och människor.

Ovanstående text utgör ett utdrag ur Lars Adelskoghs bok Förklaringen. Texten återges med hans tillstånd.

Sjutalet och sjuindelningen

Evolutionen inom solsystemet

Medvetenhets-utvecklingen inom solsystemet

Triadkedjan

Ett sjuklots byggnad

Pytagoras (ca 700 fvt)

Aristoteles (ca 384–322 fvt)

Marcus Aurelius (121–180)

Konfucius (551–479 fvt)

Mencius (ca 372–ca 289 fvt)

Giordano Bruno (1548–1600)

Sokrates (ca 470–399 fvt)

Cicero (106–43 fvt)

Leibniz (1646–1716)

Platon (ca 427-347 fvt)

Seneca (4 fvt–65)

Schopenhauer (1788–1860)

Monaderna